i needed somewhere to hang my head, without your noose

och jag antar att jag inte önskar att du låg bredvid varje gång jag vaknar längre, antar att jag äntligen lärt mig att lämna dig i drömmen.
och när jag ser tillbaka, så tror jag inte längre att det var mig det hände. allting är så långt borta plötsligt, den du var, den jag var, allt det vi var, det försvann någon gång på vägen, bit för bit så att jag inte kunde märka det.
men jag märker det nu, för den du var är nästan borta.
och den jag var försvann för länge sedan.

och jag antar att jag vet att du och jag inte kan vara vi för alla andra, att vi bara fungerar när vi är ensamma, och det är synd, för det känns alltid som om jag har kommit hem när du sluter armarna runt mig.
men det hemmet brände vi med våra blickar, dränkte det i våra tårar,
och sedan vände vi ryggen till, låtsades som om vi inte såg.

och jag antar att du började gå.
medan jag sakta vände mig om och förlorade mig i lågorna av allt jag någonsin haft.
men jag är inte den jag var då.
och jag är trött på att bli bländad.
och jag väntar inte på att du ska komma hit längre.

och jag antar att jag skulle kunna skriva att jag aldrig kommer tillbaka till dig nu.
att det är över.
att jag har lämnat vraket utom synhåll.
men jag tycker inte om att ha fel,
och jag hatar när folk säger vad var det vi sa?
så jag skriver det inte. och jag tänker det inte.
och jag behöver inte det heller. jag kan nöja mig med det här.
nöja mig med att du smyger dig in i drömmen, till och med i mitt liv ibland.
för det gör du ju alltid.

men jag tror att jag ska ge det här livet en andra chans nu.
även om du alltid kommer att vara välkommen att förstöra det.

för jag skulle ljuga om jag sade något annat.