i should be stronger than weeping alone, you should be weaker than sending me home

och jag blir rädd för mig själv när jag inser hur jag har blivit.
hur jag kan stänga av, vara underbar, social, trevlig mot nya människor, mot vem som helst,
jag blir rädd för mig själv när jag inser hur bra jag kan låtsas.
och jag gör det på ren rutin.

och han dyker upp igen, och jag vill fråga honom varför, varför han inte stannar i bilen, varför han kommer hit överhuvudtaget, men någonstans säger jag stopp, vill kanske inte veta, och även om jag skulle det, skulle det spela någon roll?
nej.
så jag frågar inte.

och min mage vränger sig ut och in, och jag vet inte hur han kan få mig att bryta ihop genom att bara gå in genom dörren, och han säger att han ibland skulle vilja stanna här och jag säger att jag vill åka härifrån.
och han ger mig den där blicken igen, frågar varför, vart skulle jag åka, varför vill jag inte vara kvar?

och jag bara tittar ner i golvet, säger att jag inte vet, vartsomhelst skulle duga bara det inte var här, och inuti skriker hjärtat;

jag ville aldrig stanna någonstans,
bara när du var nära,
då och bara då, jag återvänder varje natt,
och jag ville alltid att tiden skulle stanna.
men det gjorde den aldrig, flöt alltid iväg,
och snart flöt du iväg tillsammans med den,
och sedan kom nätterna när du alltid gick,
och sedan kom dagarna när jag alltid sprang,
och någon gång kom vi in på olika stigar,
och även om de nog alltid kommer att gå parallellt med varandra,
och även om du alltid på något sätt hamnar på min,
så stannar du aldrig.

och jag ville aldrig stanna någonstans,
bara när du var nära.
och det är du inte längre.