jag sköt en hund när jag var fem. gud minns mitt namn i himmelen. så nu är jag en hund själv, och någon borde skjuta mig

och göteborg är regression;
kapitulation, där på golvet hemma hos henne med
martini blanco i blodet,
svärta utanför fönstren och
ända in i hjärtanen.

jag vet inte om det är ett komplex;
om man måste intala sig själv att problemen är större bara för att
staden är så liten.

göteborg är regression;
på järntorget 00.30 då jag
redan har hunnit spilla ut både öl,
vin och kaffe över min kappa och
människor kurar under sina halsdukar precis som
jag gör medan spårvagnsrälsen surrar och jag
kramas med människor och upprepar samma ord till dem alla.

göteborg är regression;
att vingla runt i masthugget klockan 07.30 utan dig;
när allt som finns kvar är den äckliga eftersmaken av allt det som
verkade verkligt för några timmar sedan;
när jag skymtade dig på andra sidan rummet medan någon överröstade musiken;
sa mig
jag kan verkligen beundra dig. hur du tar tag i ditt liv.
hur du gör någonting med det.