och jag blir sjuk på torsdagen. vrider mig i blöta lakan hela natten, utan tröst eller lungkapacitet och sedan inbillar jag mig att det stadiet förföljer mig hela helgen;
ursäktar mig och stänger av telefonen, låser dörren;
någonting inom mig säger åt min hjärna att jag inte skall lämna mitt hem på minst tre dagar, på grund av en inkorporerad falsk sjukdom och,
jag sitter där på lördag natt när du bestämmer dig för att bryta vår tre veckor långa tystnad genom att endast skicka en sång och jag
stirrar på skärmen och
någonting inom mig säger åt mitt hjärta att jag ska börja gråta, på grund av en inkorporerad känsla av att jag borde matcha dina sceniska, dramatiska gester och
jag sitter där i mörkret med en filt runt mig och lyckas pressa ut tre förvirrade tårar innan jag skakar på huvudet åt mig själv, reser mig och går och lägger mig,
och min bittra hjärna tänker ut en eloge åt dig;
ingen har någonsin kunnat göra mig så förvirrad som du.
hör du den?
du verkar tro att du kan läsa mina tankar,
men beskyller mig alltid för att vara för nedstängd.
dagar av en grå himmel på andra sidan av neddragna persienner,
vita väggar,
tv-ögon och
tidningarna samlas på hög på hallgolvet precis som
glasen på diskbänken,
jag sover inte för det är för varmt,
för kallt,
himlen är kusligt röd utanför och det dröjer ända till söndag kväll innan jag
reser mig,
diskandet blir till frenetiskt städande och
när mina femtiofem kvadrat är kliniskt rena sjunker jag ihop mot väggen.
du säger att det var jag som bestämde det här.
jag är förvirrad,
och mina lungor väser åt mig när jag andas.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar