lördag, november 21, 2009

do you really think you can just put it in a safe behind a painting, lock it up and leave?


jag var arg när han gick. när jag stod i fönstret och stirrade på morgonen som försiggick utanför. jag var arg. för arg för att vända mig om och se vad som försiggick i mitt vardagsrum. jag hörde bara hans steg fram och tillbaka genom rummen. stereon började spela en långsam sång som stämde alldeles för väl in, och jag kippade efter luft; öppnade fönstret. syre mot tårar när han ställde sig bredvid och såg på mig. jag såg hur hans reflektion i glaset vek ihop sin handduk. när jag väl vänt mig om hade han tagit på sig kavajen och stängt väskan.

jag var arg när han gick. när han stängde dörren exploderade jag.
jag skrek, välte möbler, slängde saker runt mig och raderade nästan hela den här bloggen.
sedan dess har jag suttit och stirrat på den här websidan ett par gånger per dag. jag tycker att den är obehaglig. den har funnits så länge nu.
den är ett utlopp för något som har blivit en kliché. ett ältande.
på golvet i garderoben ligger hans tröja. jag har inte tänkt på den på tre veckor. här finns ord han inte förtjänar. ord som inte tjänar mig någonting heller. inte längre.
här finns år av ord om någon annan jag älskade som bara en galen människa kan. jag tänker aldrig på honom längre. jag saknar honom aldrig. drömmer aldrig om honom. det är svårt att läsa det där. det finns inte längre.
jag var ung, ung. jag var någon helt annan fast likadan.
jag hade saker som jag var tvungen att formulera för att förstå dem.

nu sitter jag på små restauranger på söder och äter middag med någon helt annan, som antagligen aldrig kommer att bli mer än det här i den här bloggen.
jag har ingenting att riktigt formulera. inte här.
måste inte. nöjd bara med någons ben intill mina. ett sms på telefonen. en cigarett i novembernatten. måste inte dividera, konsumera, destrukturera, komplicera.
jag kommer hem på kvällarna och får en sång skickad till mig,
som om det skulle kunna betyda förlåt,
och jag orkar inte dramatisera det längre.
vill inte relatera.
orkar inte relatera.
så jag relaterar inte.

3 kommentarer:

* sa...

för 4 år sedan skrev jag nästan en exakt likadan text (scary) - och se på mig - I´m still alive, hihi

så...Hell Yeah!!



gå inte tillbaka
gå inte runt
gå inte åt sidan

gå över
och fortsätt rakt fram

du är snart framme nu

<3

Anonym sa...

Det fina med att ha en blogg är just att man kan älta och älta, och vara obegränsat självcentrerad i sitt ältande utan att tråka ut någon annan. Den som läser får skylla sig själv. Jag gillar att läsa andras ältande, det är härligt att kunna identifiera sig.

J sa...

FY vad jag känner igen mig!!
du är verkligen inte ensam!! älskar din blogg. Den hjälper mig att uttrycka ord som jag inte ens visste existerade. TACK!!