hem

tre och en halv timme på tåget. göteborg är grått och kallt och jag vet inte hur jag ska känna. en ogenomtänkt resa; det är som att springa på en gammal älskare på stan. jag går till caféet, men känner inte längre någon som arbetar där. betalar för mitt kaffe, dricker snabbt upp, går.
en buss ut till huset vid havet. min far kommer med bilen; kör mig sista biten. jag har ju trots allt väska.
jag hoppar huttrande in i passagerarsätet, säger hej pappa.

vi säger ingenting medan volvon kör i mörkret. vi har inte talats vid på två månader.
allt är precis som det alltid har varit.
det är tryggt, tänker jag,
samtidigt som havet skymtar fram mellan träden.

han börjar tända en brasa medan jag ler och trycker ansiktet mot hundens nacke. jag tittar på honom, sedan lite till höger. ser alla älskarna fladdra förbi mot den vita väggen; samma blick som hans. alltid den där blicken.
det är nog dags snart, säger han och tittar på hunden. jag nickar, vet redan, och tänker att det är konstigt.
vi växte upp tillsammans; jag är på den så kallade toppen av mitt leverne; henne måste vi nog ta livet av snart. det är mer humant så.
humant.

grannen knackar på; kliver in, ler, ger mig en kram. tittar på mig och min far, skrattar till och säger att jag blir alltmer lik honom för varje gång vi ses. jag ler snett;
häller upp ett glas rödvin, går upp och tappar upp ett bad. ställer upp fönstret lite, känner havsluften. sjunker ner; trycker på en knapp och låter jetstrålarna och alkoholen massera mig utifrån och inifrån. lugnet infinner sig alltid i det här huset.
den enda plats jag har där tiden alltid står stilla.

mörkret och kylan känns som hemma på grusvägen ner mot havet. här finns inte någon annan än jag. jag slår mig ner på samma gamla sten som jag alltid suttit på de senaste tio åren, tänder en cigarett, stirrar på ett hav hugget i onyx.
havet står aldrig stilla.
havet vet inte vad tid är.