strange things will happen

och jag har städat ur lägenheten och lever på lånad tid i göteborg och när jag sätter mig på vagnen med mina lakan i en kasse och fingrar på en nyckelknippa med två nycklar mindre än för en timme sedan sitter han där och vi säger inte ens hej för vi fångar bara varandras blickar och höjer på våra ögonbryn sådär kort,

och när jag sätter mig bredvid känns det ingenting och när han frågar hur jag mår säger jag bra och sväljer inte alla ord om hur mycket jag brukade älska honom och kanske fortfarande gör för de ligger inte på min tunga längre,
och han är blasé och jag vet inte vilka knappar han försöker trycka på med sina ord,
allt jag vet är att han inte lyckas och att jag verkligen inte bryr mig om vart han ska ikväll,

och när han säger att han åker tillbaka till hösten i sin andra stad och lämnar hans gamla liv ännu en gång nickar jag bara och säger okej och menar precis det också,

för det är okej med mig för jag saknar honom inte längre för han finns inte kvar för han är gammal grå och uttänjd nu och jag ser det trötta och bittra i hans ögon och inser att det inte alls är mitt fel även om det dök upp under vår tid,
för tiden har gått och vårt bäst-före-datum är passerat för länge sedan,
och alla andra springer för att leva sina liv,
och gud vet att jag måste leva mitt,
och han sitt,

och medan jag reser mig upp säger jag åt honom att leva fint,
och när han ironiskt ber mig att sticka och brinna ler jag och svarar att allt ska brinna för första gången på väldigt länge,
hela min nya stad,
hela jag,

och i hans askgrå blick ser jag att han förstår precis vad jag verkligen menar,
för första gången någonsin.

augusti i göteborg

out there on the ice - cut copy

rally - phoenix

när ingen annan ser - kristian anttila

jens lekmans farewell song to rocky dennis - jens lekman

a young summers youth - joel alme

complaint department - lykke li

suddenly everything has changed - the flaming lips

the big no-no - the lovekevins

crimewave - crystal castles

still fresh - fibes oh fibes!

your protector - fleet foxes

something vague - bright eyes

natural anthem - postal service

skinny love - bon iver

gold in the air of summer - kings of convenience

all ears - whitest boy alive

words can never make up for what you do

och vi rör oss till takten, vi rör oss tillsammans,
vi rör oss samtidigt och sedan är vi samma kropp,
för han flätar fingrar i mitt hår och knyter knutar med tungor,
och jag måste stå på tå för att mina läppar ska nå hans,
och vi rör oss till takten, vi rör oss tillsammans,
och utanför delar vi på den sista cigaretten som vore vi en,
bara för i natt.

och vi rör oss till takten, av oss tillsammans,
och jag behöver inte stå på tå för han lyfter,
och jag sitter i ett fönster slingrad runt hans midja,
och han drar med pekfingret längs med kinden ner mot naveln,
och vi delar på den sista fantasin som vore den verklig,
för vi är bara för inatt.

well i've burned all my travelers checks, just to show you my respects

och jag har nog aldrig haft mod nog att hålla blicken kvar över hans ansikte mer än någon nanosekund åt gången för det här är första gången jag ser att hans ögon är grå,
och de glittrar och glimrar in i mina där vi kanske tävlar om vem som kan hålla kvar blicken längst medan vi pratar om allt och ingenting och hans smilgropar håller oss sällskap och jag kan tänka mig att jag ser ut som en bortkommen liten förälskad skolflicka så jag rätar på ryggen lite men fortsätter ändå att le sådär och vi står ganska nära varandra och någonting pirrar i min mage för han är nog faktiskt ganska underbar,
och när jag går rusar blodet genom min kropp och hjärta och min hjärna snurrar, innan jag minns att jag just köpt en envägsbiljett till spanien.

it's not a party if it happens every night

och om två månader lämnar jag den här staden;
lägenheten är inte min länge till och jag har gjort för många avtryck i den här staden, och den för många intryck i mig.
mina vänner går ner sig mer och mer för varje dag som går och jag måste segla mitt skepp innan det sjunker med alla de andras,
och genom takfönstret glider göteborgs nattlukt in så som det brukar;
blandningen av hav och söndervandrad kullersten, skönhet och förfall,
lätet av fiskmåsar, spårvagnar och indierock,
och den här staden kommer alltid äga mig, vara mig,
men jag måste börja om från nytt i en stad där jag inte känner något för att kunna känna något igen,
och genom takfönstret syns himlen, samma himmel som den i den nya staden,
men jag klarar inte ett år till sådan här,
och jag orkar tydligen inte ens hålla det inom mig nu, för alla säger att de kan se det.

tiden är bara ännu ett vakuum

och jag sover en sisådär tolv timmar, som för att ta igen natten till gårdagen och när jag vaknar glider jag ned i ett badkar fyllt av klart vatten; blundar och försöker driva tanken på flykt,
men lyckas inte riktigt och varmvattnet tar slut av okänd anledning och jag ligger där med skrynklig hud och huttrar och telefonen ringer fem signaler medan jag skakandes sveper in mig i handduken och sedan ringer den en gång till medan jag ignorant går förbi den;
och fastän solen skiner utanför går jag in i mitt mörklagda sovrum och glider ned mellan havet av vita, varma lakan och när jag vaknar igen är klockan sju men det där onda har fortfarande inte gått bort och tankarna flockas, så jag tar ett piller till, sjunker ned på golvet och undrar hur allt det här började.

vad jag bryr mig om är att du kallar på mig även om jag inte kommer tillbaks till dig

och helgen blir någon slags resa genom allt och ingenting och på torsdagen står jag barfota i spöregn klockan tre på natten med klackskor i handen på rosenlund där inte en enda taxi vill stanna för mig men det gör mig inte så mycket för jag har ju i alla fall dansat till hot lips,
på fredagen får jag en religiös upplevelse av sigur rós som får mig att gapa i en hel timme för att det är så vackert,
på lördagen får jag en sådan där panikångesttingest i bröstet och mina vänner får bära mig men jag tar tag i mig själv och sedan ser jag håkan en gång till och musik är så vackert och jag inser att luften aldrig är renare än efter man har rökt en cigarett,
och någonstans under kärlek är ett brev skickat tusen gånger rullar tårarna ner av sig själva för mina kinder för jag vet att jag måste glömma dig nu för att du är du,
och du,
jag förstår att det här inte fungerar längre,
inte alls,
så nåt säger mig att jag blir borta en lång lång tid.

be my baby one more time

i know there's a big world out there like the one i saw on the screen, in my living room late last night, it was almost too bright to see

hej,

vi har inte pratat på tolv dagar nu och jag antar att jag missuppfattade vår situation ännu en gång, och varje gång jag ser dig känner jag vetskapen att jag aldrig kommer veta om du tycker att du och jag är lika speciella som jag alltid tyckt - och vetskapen gör det där stupet så mycket högre och den där avgrunden så mycket djupare inom mig, men vad ska jag göra åt det? jag tyckte att jag såg glimtar de där gångerna du hade huvudet i mitt knä, handen i min hand; jag tyckte att alla de där sakerna du sa var ord av försenad kärlek, desperation och fascination men du svarar ju inte på alla mina inviter och dagarna rinner iväg och snart är det september igen och det betyder ju att du ger dig iväg,
så jag tänkte släppa det här nu,
igen.
vi hinner inte bli nåt stort än,
växa några meter innan sommaren blir oktober.

inatt gick jag genom staden och såg på hur lågor slukade ett bostadshus; hur flammor kan äta upp ett helt liv,
och jag såg på de evakuerade bredvid mig som bara tysta och maktlösa stod och såg på hur allt de hade försvann, och jag tänkte att jag visste hur de kände.
kanske åt alla de där lågorna jag hade för oss upp mig inifrån, för jag tror att allt som finns kvar nu är ett skal av likgiltighet - jag tror inte att chock kan sitta i i tre år. när branden slocknat kom regnet som ett försenat kärleksbrev som kunde räddat allt medan det fortfarande brann men försenade kärleksbrev lämnar bara bittra smaker i munnen och regnet lämnade bara en känsla av alla sakers jävlighet,
men för all del,
jag brydde mig ju inte särskilt mycket.

jag gör nästan aldrig det nu för tiden.

you're running around, sipping wine, acting like you're having such a bad bad time

och jag lyssnar nästan bara på fibes oh fibes! i dessa dagar; när jag susar på min röda cykel genom alléerna, läser böcker i min ensamhet vid dammen i botan, går dessa gator upp och ner precis som jag gjort så länge nu,
och sedan på kvällarna sitter jag på balkonger i sekelskifteshus i vasa och dricker vin och skrattar, dansar lite på båtar och dricker mer vin och inatt flydde jag nykysst en av alla norrmän som invaderat stan och det var tur att han min vän sprang på mig där på vasagatan när jag kom raglandes fram med skorna i handen och lite för hög promillehalt för annars vet jag inte riktigt hur det hade gått, för alla vagnar slutar ju gå så tidigt.
men det är närmare hem till honom och med hans arm som håller mig uppe verkar vägen kortare och klockan fyra tuppade jag av i en extrasäng i hans nytvättade t-shirt.

ute vid havet är dagarna sommarlata - lite för sommarlata för rastlösa jag, så jag är bara där någon dag i taget helst; låser liksom inte in mig, isolerar mig just nu.
istället dyker jag upp ganska tidigt på mornarna, tar igen förlorade eller bara bortprioriterade timmar av sömn i hängmattan i några timmar innan vi kanske åker ut med båten,
och med salta läppar, sommarhår och bruna ben finns ingenting annat än jag och havet där vi susar fram över det blå; jag längst fram i fören så att jag nästan kan tro att jag flyger.
och jag räknar upp allting och det låter som ett ganska fint liv antar jag.
jag antar så,
men ändå?