i know there's a big world out there like the one i saw on the screen, in my living room late last night, it was almost too bright to see

hej,

vi har inte pratat på tolv dagar nu och jag antar att jag missuppfattade vår situation ännu en gång, och varje gång jag ser dig känner jag vetskapen att jag aldrig kommer veta om du tycker att du och jag är lika speciella som jag alltid tyckt - och vetskapen gör det där stupet så mycket högre och den där avgrunden så mycket djupare inom mig, men vad ska jag göra åt det? jag tyckte att jag såg glimtar de där gångerna du hade huvudet i mitt knä, handen i min hand; jag tyckte att alla de där sakerna du sa var ord av försenad kärlek, desperation och fascination men du svarar ju inte på alla mina inviter och dagarna rinner iväg och snart är det september igen och det betyder ju att du ger dig iväg,
så jag tänkte släppa det här nu,
igen.
vi hinner inte bli nåt stort än,
växa några meter innan sommaren blir oktober.

inatt gick jag genom staden och såg på hur lågor slukade ett bostadshus; hur flammor kan äta upp ett helt liv,
och jag såg på de evakuerade bredvid mig som bara tysta och maktlösa stod och såg på hur allt de hade försvann, och jag tänkte att jag visste hur de kände.
kanske åt alla de där lågorna jag hade för oss upp mig inifrån, för jag tror att allt som finns kvar nu är ett skal av likgiltighet - jag tror inte att chock kan sitta i i tre år. när branden slocknat kom regnet som ett försenat kärleksbrev som kunde räddat allt medan det fortfarande brann men försenade kärleksbrev lämnar bara bittra smaker i munnen och regnet lämnade bara en känsla av alla sakers jävlighet,
men för all del,
jag brydde mig ju inte särskilt mycket.

jag gör nästan aldrig det nu för tiden.