strange things will happen

och jag har städat ur lägenheten och lever på lånad tid i göteborg och när jag sätter mig på vagnen med mina lakan i en kasse och fingrar på en nyckelknippa med två nycklar mindre än för en timme sedan sitter han där och vi säger inte ens hej för vi fångar bara varandras blickar och höjer på våra ögonbryn sådär kort,

och när jag sätter mig bredvid känns det ingenting och när han frågar hur jag mår säger jag bra och sväljer inte alla ord om hur mycket jag brukade älska honom och kanske fortfarande gör för de ligger inte på min tunga längre,
och han är blasé och jag vet inte vilka knappar han försöker trycka på med sina ord,
allt jag vet är att han inte lyckas och att jag verkligen inte bryr mig om vart han ska ikväll,

och när han säger att han åker tillbaka till hösten i sin andra stad och lämnar hans gamla liv ännu en gång nickar jag bara och säger okej och menar precis det också,

för det är okej med mig för jag saknar honom inte längre för han finns inte kvar för han är gammal grå och uttänjd nu och jag ser det trötta och bittra i hans ögon och inser att det inte alls är mitt fel även om det dök upp under vår tid,
för tiden har gått och vårt bäst-före-datum är passerat för länge sedan,
och alla andra springer för att leva sina liv,
och gud vet att jag måste leva mitt,
och han sitt,

och medan jag reser mig upp säger jag åt honom att leva fint,
och när han ironiskt ber mig att sticka och brinna ler jag och svarar att allt ska brinna för första gången på väldigt länge,
hela min nya stad,
hela jag,

och i hans askgrå blick ser jag att han förstår precis vad jag verkligen menar,
för första gången någonsin.