natta de mina

och det är nåt med den här tiden på året,
man är liksom mitt uppe i ingenting alls.
gatorna verkar vara tomma vilken tid man än går ut,
det är mörkt när det ska vara ljus och ljust när man vill ha mörker,
och alla kryper liksom in i sina duntäcken,
in i sig själva,
och till och med jag som har levt under rastlösheten länge nu finner mig själv stirrandes in i vita väggen, sitter på badrumsgolvet och hör hur vattnet rinner i badkaret medan ingen öppnar dörren, och ingen tar illa upp när man inte svarar i telefonen.
alla är tysta, men det finns inte sorg i ögonen, bara tomhet,
och när trycket över bröstet kommer och det blir sådär svårt att andas igen önskar jag inte att någon strök mig över pannan och viskade tyst att allt blir bra,
jag tar bara två tabletter som får mig att somna,
vet att jag kommer kunna andas när det blir morgon igen.

det är någonting med den här tiden på året,
någonting som får mig att åka ut till huset vid havet över dagen, koka té och gå ut ensam på promenader i den tjockaste jackan jag hittar,
gå rakt över berg och klippor i timmar, ensam, för ingen vågar gå ut hitåt så här års för det blir halt när frosten lägger sig,
och längst ut på udden minns jag att ingen vit vägg kan ersätta havet när man vill stirra in i intet;
så rogivande vaggar vågorna sinnet till sömns, och saltet letar sig in i varje vrå, lägger små vita korn i mina ögonfransar,
och mina händer är blå av kylan men det gör ingenting.

och även om någon skulle hitta mig där ute, mitt ute i ingenstans, ensam, skulle ingen undra, fundera tre gånger eller tycka att det hela var underligt,
för det är någonting med den här tiden som skulle göra att han skulle sätta sig bredvid, en bit bort, och undra hur allting kan vara så ingenting,
så som jag undrar när jag går hem på nätterna genom helt tomma gator med snöflingor i gatlampornas sken som enda sällskap,
som om vi lever i en sagovärld,
som om vi lever i en dröm.