och det är inte det att de inte vet. det är det att de inte vill veta. de vill inte tänka på det där de har sett i mina ögon sedan jag var alldeles för liten, inte höra alla ord som aldrig kom ur min mun.
de förtränger alla indikationer, sjabblar bort dem, passar vidare och låtsas som om det regnar, drar upp dragkedjorna på jackor som är täta mot all misär och springer mot torrare, säkrare marker,
där det dåliga samvetet inte bor.
de påpekar att min blick söker sig bortåt när rösterna höjs, anklagar mig för att inte bry mig, bara för att vända kinden till när jag påminner dem om hur det har sett ut de senaste, kanske, antagligen, alla år. de bannar mig när jag inte svarar i telefon på dagar, nätter, men bryr sig inte om varför.
när jag inte kunde ta mig upp ur sängen var det hon som kom in, drog upp rullgardinen och snäste de ord jag hatar mest av alla; det blir vad man gör det till,
och han var den som vände blicken bort varje gång,
ut genom fönstret,
mot teverutan,
mot datorskärmen,
ja, mot allt som kunde reflektera hans eget ansikte,
och de gör det fortfarande.
det är inte det att de inte vet, att de aldrig har vetat. det är det att de är så rädda för det som syns så väl i mitt ansikte ibland att de inte kan stå ut med sig själva.
det är det att de måste ignorera mig för att kunna överleva med sig själva.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Om mitt hjärta kunde gråta så gråter den just nu...stora floder. För dig, för mig (mitt hjärta lever sitt eget liv ) och för alla därute som kriga mot sig själv o omvärlden.
Jag hoppas att jag hade gjort annorlunda. Inte så mycket för min skull, som för din.
Skicka en kommentar