it's getting bluer and you can't keep faking that you can't feel this anymore

och det där med att glida,
tillbaka, neråt,
för det verkar vara omöjligt att glida uppåt.

och det där med fingrar som styker, de känns inte längre, det där med kaffet som lika gärna skulle kunna vara vatten, för det har ingen effekt längre,
det där med hålet i magen som bara tystnar av saker jag borde hålla mig borta ifrån,
men de bedövar, i alla fall för stunden,
för det där kommer allt oftare nu,

allt det där inuti som jag inte kan stanna kvar för att slåss emot,

allt det där inuti som jag inte vet hur jag ska skriva ner i ord.

och det verkar så obetydligt ibland,
jag ser dem bryta ihop framför mig, och de överlever, trots att någon annan såg,
men jag kan inte,
kan inte,
för meningslösheten tar alltid över,
något inuti trycker alltid bort den där känslan,
men kvar blir alltid det där hålet,
och jag vet inte riktigt hur man fyller det för alltid.

och ibland tänker jag att det kanske är så här det ska vara?

för hur ska jag kunna veta vad som är bra eller dåligt, jag kommer aldrig någonsin veta säkert om jag ser samma konturer och färger som dig,
verkligheten är bara bilder ihopfantiserade i människors hjärnor,
och om människorna inte är desamma, hur kan då verkligheterna vara det?
hur ska jag någonsin kunna veta om mina smärtor är någonting alls i relation till någon annans,
nej,
allt jag har är mig själv,
allt jag kan utgå ifrån är mig själv,
men vad gör jag när jag inte ens vet vem jag är längre?

jag har gråtit sedan oktober.
i oktober var det ett år sedan vi började glida,
ett år fyllt av tårar, även om ingen såg dem,

och sedan,
och nu,
ingenting.

this is fact not fiction for the first time in years

och herregud,

när den där människan pratar till mig på det där sättet, han är så äkta, och hans ord, herregud hans ord, de skär i mig så djupt, strör salt i alla sår, det blir så svårt att jag måste börja skruva på mig, flytta på mina ben, titta ut genom fönstret och vrida huvudet mot väggen, vart som helst utan i hans ögon,
för jag känner dem i halsen,
tårarna.

och han påminner mig om allt, att mina problem är äkta, hans var äkta, mina med, de är faktiskt äkta, alla tårarna i halsen är där av en anledning,
han frågar om någon kan föreställa sig hur det är att inte känna någonting,
ingenting alls,
total likgiltighet,
och jag knyter rep om min strupe för att inte skrika rakt ut att det där är jag, att varje liten bit är jag, att jag har väntat på det där i framtiden så länge nu att jag inte längre kan känna nuet,
att jag tar vad som helst, bara för att fylla det där hålet,
han pratar om det där hålet,
och mitt hål gör sig påmint som så många gånger förut.
han pratar om att aldrig kunna lita på någon annan, att inte vara värd någon annans känslor, att ligga på botten samtidigt som man är på toppen,
han pratar om mig.
han pratar om mig.

och herregud.

och jag inser att jag visst saknar honom, kanske inte just honom, men det hos honom som fick mig att öppna mig på glänt,
för han var den första som verkligen såg in i mig, även om det bara var genom nyckelhålet.
jag saknar sättet han strök fingrarna mot min kind när han såg att orden stockade sig i halsen, saknar sättet han höll om mig när vi stod upp på bussarna, saknar hur han log när han såg att jag gjorde det, saknar att han fanns där,
saknar att han någonstans förstod.

och herregud,

jag gömmer mig bakom strumpbyxor och sol,
men innanför strumbyxorna är mina ben fortfarande vita,
och trots att solen lyser utanpå är jag fortfarande grå inuti.

here i go again, with vodka in my veins, just playing with a spike, i couldn't get it right

och efter en helvetesvecka dricker jag lite för mycket, och sedan ännu mer, och jag älskar alkoholen tills jag inte älskar den längre, känner mig som om jag aldrig kom ur fjortonårsstadiet men bryr mig verkligen inte, alls,
så vi går in, J springer fram och lyfter upp mig i luften och gör mig ganska svimfärdig,
men jag bryr mig inte om det heller.
och sedan vet jag inte vad som händer,
men det hela slutar med att jag går utan att säga till någon alls,
vaknar upp av ett telefonsamtal klockan åtta och har inget minne överhuvudtaget av hur jag kom hem,
inser att jag tydligen inte ens kunnat hålla en cigarett rätt med tanke på brännmärkena på mina händer,
påminner mig själv (en gång till) om att aldrig mer dricka vodka,
fast ganska medveten om att det kommer vara bortglömt inom ett par timmar.

jag har damm i mina vener, daterat som ett skämt

och efter att inte ha varit hemma på två dagar och knappt sovit på fyra, går jag med blicken i ingenting och väntar på mitt livs andra svimning. men tentorna är fixade och redovisningarna essade, och jag försöker att inte tänka på de som väntar nästa vecka.
inser att en niobitars sushi på två dagar inte är så mycket att skryta med, och plötsligt blir det omeletter, sedan oxfilé och vin, och sedan youghurt med äpple och kanel, tänker att jag nog inte ätit så här mycket sedan jul, och min mage är inte van, men det är nästan värt det. ramlar ner i soffan och sover 4 timmar tills mobilen ringer,
jag säger att jag inte orkar gå ut ikväll,
hon säger att jag är tråkig,
jag svarar japp,
och sedan lägger jag på.

what were the chances

och jag tar vägen förbi den där busshållplatsen, med damien jurado i hörlurarna, och minnena i hjärnan bubblar upp. och jag tror inte att det skulle ha spelat någon roll om jag hade bytt musik till tta eller tagit en annan väg, så jag låter det komma,
för minnen därifrån brukar vara fina.
och jag ser att bänken är borta, vår bänk.

du stod och väntade på mig den där natten, en sen natt, men en tidig natt för oss, jag tror det var den första.
du stod och väntade vid dörren vid den där byggnaden, och mina mungipor drog sig längre och längre upp för varje meter jag kom närmare, och det fanns inte så mycket jag kunde göra åt det.
det fanns inte så mycket jag ville göra åt det.

vi tog den långa vägen hem, och vi gick förbi den där busshållplatsen. jag berättade att jag alltid undrat hur den där bänken kan stå kvar där, lugnt, när resten av stan är söndriga trärester från tidiga söndagsmornar och tomma ölburkar i kanalen. du skrattade och tog tag i den ena änden av bänken och gav mig en blick. jag tog tag i den andra, och så lyfte vi bänken över till andra sidan vägen, lät stjärnorna spegla sig lite i varandras jackknappar innan du lade handen runt min midja, med orden går det här för sig?
och efter det speglade sig alltid stjärnorna i dina ögon i stället.
en vän ringde och du sa att du var på promenad genom stan, och sedan stängde du av telefonen, och jag kunde fortfarande höra vännens förvirrade utrop.
jag ställde mig på tå,
tryckte mina läppar mot dina,
och såg stjärnor överallt.

morgonen efter gick jag förbi busshållplatsen igen, och skrattade när jag såg att bänken stod på rätt sida igen.

och jag tar vägen förbi den där busshållplatsen igen, med damien jurado i hörlurarna, och minnena är fina.

men det var länge sedan bänken stod där nu.

i wish you'd make up my bed, so i could make up my mind, try it for sleeping instead, maybe you'll rest sometime

we had a promised pain

jaha, så var det någon annan igen, inte jag den här gången heller, och oj nej, det känns inte, inte den här gången heller, vet inte om det skulle ha känts för några år sedan, vet inte om det borde kännas, vet inte om det ska kännas, vet bara att det inte känns förutom någon underlig vibration i hjärttrakten, det påminner lite om hjärtslag om jag ska vara ärlig.

jag tycker om det, lite.

jag vet inte varför jag tycker att rädsla är det vackraste som finns ibland

dagens finaste ord.

after carefully studying our calcium-nourished bones, they'll find enclosed our hearts of stone

och jag faller ihop i sängar,
sängar som nog hade varit mindre tomma om jag hade rest mig upp och gått,
för åh, det ekar så högt inuti nu,
alla de där orden, om och om igen,
de studsar mot tomma väggar av muskler, ben och skinn,
och ekandet låter ju så högt,
och ändå är det bara jag som hör det.

och den där tomheten,
det äter upp mig inifrån,
har gjort det i så många år nu,
och det påminner så mycket om det där innan,
det där som fortfarande pågår,
det där som jag håller inne,
för även om det fortfarande lurar i varje ord som yttras,
så har min kropp lärt sig att dividera, multiplicera,
silar bort allting,
och kvar finns bara någon tanke,
och den blir till ännu mer tomhet sedan.

och den gör att jag inte ens kan bli rädd,
minns bara något avlägset minne,
min rädsla är nu motsvarande min uppfattning om att jag borde bli rädd,
och jag borde bli det nu, för jag påminner så mycket,
jag är likadan,
jag svor att jag aldrig skulle bli det,
men jag ser samma ögon,
samma likgiltighet,
varje gång jag ser in i spegeln,
den där tomheten.

den gör att jag knappt ens reagerar på när jag hör att han kanske flyttar tillbaka till sommaren,
den gör att jag kan slå ner blicken och låtsas se på kanalen när den andra går förbi med någon annan än mig bredvid,
hindrar mig från att verkligen ta in vad som händer,
trots att jag kan känna hans blick bränna i min panna.

för åh, den där tomheten,
den är likgiltighet,
den är ett förlorat hopp,
den är jag,
medveten om att allting just så här,
och den är ord som ekar,
som ekar,
det finns ingenting som du kan göra åt det här nu.
det är enklare så här.
den är djävulen på min axel,
den är pretend to live, be scared of love, and then let go.

den är att släppa taget,
och den är annorlunda än vad jag trodde.

and we can make a raft from all the dead trees, and set sail for better times

it will be hard, my love
it will be hard but it can be done
my kisses will put out
the forest fire that i started
i will not let, i will not let
you get further from me
you must fight for me

oh, it was a funny feeling
to be wanted
so, it was a funny feeling
we only ever notice
we only ever notice
when it seems like all is lost
you know it meant nothing to you

remember the good times
remember me sleeping by your side
remember the feeling
that you were safe in my arms
i still see suns in you
my suns and suns in your eyes
this love's not over
this love's not over

oh, it was a funny feeling
to be wanted
so, it was a funny feeling
we only ever notice
we only ever notice
when it seems like all is lost
you know it meant nothing to you

and we can make a raft from all the dead trees
and set sail for better times
to a time when this love was not poisoned
i was kind and i was kind

and we can make a raft from all the dead trees
and set sail for better times
to a time when this love was not poisoned
i was kind and i was kind

it will be hard, my love
it will be hard but it can be done

but we're all happy cause the streets they're always there for us, and it's quite scary when you wake up in the same old clubs, it's getting darker, and i know this time wasn't meant for us,
so won't you please please please come back to me

cause heaven sends and heaven takes, crashing cars in his brain, keep him tied up to a dream, and only she can set him free

och han, den där andra (tredje fjärde?),
jag tycker mig se i hans ögon att det börjar gå utför,
han ler inte riktigt på samma sätt,
säger inte riktigt samma saker,
har inte riktigt kvar den där glimten i ögat,
och trots att han kanske bara har en dålig vecka,
så känns det på något sätt som om jag har en till söndrig relation att slänga på min redan för stora hög.

och du,
det är ju inte så,
jag menar, du är ju...
jag vet inte.
du gör mig lite glad,
och det här skulle kunna växa,
det tror jag säkert,

men det är svårt,
svårt eftersom vi inte riktigt vet vart vi har varandra,
för att ingen av oss riktigt vågar säga allt det där vi har indikerat så länge,
svårt på grund av att jag stänger av ibland,
och svårt för att jag såg dig hålla någon annans hand på stan en gång för länge sedan nu,
men ändå.

svårt för att jag inte vet hur jag skulle bete mig om han, den första, kom tillbaka,
men framför allt,
svårt därför att jag inte riktigt vågar tro på att vi skulle klara av varandra,

framför allt,
svårt därför att jag inte riktigt vågar tro på att du skulle klara av mig.
och verkligen,
svårt därför att jag inte riktigt vågar tro på att jag skulle våga lita på dig,
den här gången.

så jag fortsätter att binda fast dig och mig, oss, vid en dröm.
binder fast oss i en ballong,
färdig att flyga bort, mot skyarna,
för att sedan spricka,
och försvinna spårlöst.

men ändå,
ändå kan jag inte riktigt släppa snöret,
inte riktigt knyta loss dig från den där drömmen.

i want to be a good woman, and i want for you to be a good man, this is why i am leaving, this is why i can't see you no more

och jag flyttar honom längst ner på listan över kontakter,
längst ner,
för att slippa se vad han har skrivit bredvid sitt namn.
och trots att jag flyttar honom längst ner på listan över kontakter,
för att slippa se,
så kan jag inte hindra mig från att scrolla längst ner,
för att se vad han har skrivit bredvid sitt namn.

och,
han kanske är lycklig med henne?

lycka,
vi var aldrig bra på lycka,
den var för värdefull,
för skrämmande,
vi hade någonting annat.
och jag har alltid trott att det var starkare än lycka,

men jag kanske är ensam om det.

och jag vet inte vad det är som bor i mig längre,
det är inte samma känsla,
det är något annat,
något utan hopp,
det är svart,
det är grått,
det är rött,
det är likgiltighet,

det är ingenting.

det är inte längre en känsla av värme när han ser åt mitt håll,
det är inte heller kallt,
det är bara ångest,
en känsla av grå dimma som jäser i min bröstkorg,
jag längtar inte längre efter honom,
förbannar himlen för att han alltid dyker upp där jag är,
och jag undrar,

varför dyker han alltid upp igen?
är han inte lycklig med henne?

eller är det något annat där med,
något... annat?

but i'm just trying to love you, any kind of way, but i find it hard to love you when you're far away

och ännu en vecka går,
jag hinner finna mig själv på platser som inte finns,
bara för att tappa bort känslan igen,
och det regnar från himlen,
men fortfarande inte från mina ögon,

och våren har känts i luften då och då,
och jag har kikat genom fönster,
men jag vågar fortfarande inte ta chansen.
vet inte om jag vill,
det kanske är bättre att ha någon dröm,
något hopp,
någonting att bara tro på.

och efter ännu en vecka så kollapsar jag i min säng,
och jag drömmer,
vaknar kallsvettig och hyperventilerar,
tror att slutet är nära,
men ur ingenstans kommer en röst och ber mig att andas,
andas,
andas,
sedan kommer allt att lösa sig.

så jag försökte att andas,
jag andades,
och det hela blev okej efter ett tag,
och även om jag inte kunde somna om,
så var inte slutet så nära längre.

så jag försöker att andas,
andas,
tänker att det kanske löser sig sen.

men jag vet fortfarande inte vad jag ska tro på,
och jag är inte säker på att det är kärlek jag känner längre.

running from the voices filling up my brain

i was out in coolidge with my head on a counter
drinking down my chances to ever return
to anyone
no i wasn't faking it
the hurt i felt was real and all that was holy
just slowly disappeared but just appeared
in parking lots
and truck stops

the blinking lights
and all i'm thinking is
how the hell did i get here?

and i'm sorry for whatever i did to make you leave, but last night they had to carry me home

och jag ser honom där borta,
han ser rufsig, trött ut,
och han ser på mig,
och sedan vänder jag bort.

och hjärnan har redan börjat bearbeta alla möjliga scenarion,
vad som kan hända, vad jag ska säga, hur jag ska blinka, hur jag ska skratta,
och sedan plötsligt,
åh, den där tröttheten,
det bara sköljer över mig,
och jag orkar inte.

så jag vänder mig bort, förlorar mig i annat, kastar inga blickar och inga inviter,
orkar inte.
och jag vänder mig inte ens om för att se om han tittar,
men jag kan känna det i ryggen.

och jag orkar inte,
för vad är meningen?
vad skulle det tjäna till,
när allt vi kan få är en natt av allt,
och en morgon fylld av samveten?
för vi har aldrig varit vänner,
och jag vill inte vara hans vän.

så jag orkar inte,
och när jag vänder mig om efter femton minuter,
då är han inte kvar.
och jag begraver mig i allt annat,
för jag orkar inte.

i'm the stalker, the funeral face that will follow you ever and ever you go

och jag tar en ipren mot huvudvärken innan jag stänger dörren bakom mig, springer, ramlar på vagnen och hinner precis i tid till frisörbokningen. mina frisörer är de bästa och trevligaste, och jag hinner inte ens protestera innan M har knutit mina fingrar runt ett gigantiskt glas vitt vin. jag tänker varför inte, häller i mig det medan hon fixar topparna och luggen, och sedan får jag ett till.
E ringer, har gjort en lyckad tenta och vill bjuda mig på lunch, så jag åker dit och möter upp henne. känner mig inte jättehungrig utan petar mest i den lilla maten jag har beställt, men hinner hälla i mig ytterligare ett par glas vin innan hon pussar mig på kinden och säger att hon måste hem till sin pojkvän.
jag sätter mig på vagnen och inser att jag är packad,
och att klockan inte ens är halv fem.
sedan ser jag honom genom fönstret,
han springer och hinner precis med innan dörrarna stängs,
han sätter sig några säten framför utan att se mig,
och jag undrar vilken b-film det egentligen är jag är med i.

han har med sig henne,
hon den tråkiga,
och det glädjer mig att se att hon har en kepsmössa på sig,
och jag undrar vad det är han ser i henne.
sedan tackar jag gud för vinet, för jag inser plötsligt att jag inte har några som helst känslosvall i sikte,
och sedan fnittrar jag lite, innan jag tänker att jag nog håller på att bli galen.

och efter några hållplatser ska de av,
och när han får syn på mig ser han ut som om någon precis slagit honom i huvudet med en hammare,
och jag tackar gud för vinet, för jag bara ler och vinkar.
han nickar tillbaka med chock skrivet över munnen och ögonen, och kastar sedan ett öga bakåt för att se om hon har sett något.
det har hon inte.
han mimar hej med munnen innan han inser att han måste av innan vagnen fortsätter,
hoppar av,
och hon har fortfarande inte märkt någonting.

och när jag kommer hem går jag direkt ut i köket och häller upp ett glas till,
tackar gud för vinet,
och häller i mig det, med hoppet om att minnena inte kommer ikapp mig ikväll.

even if we've said it all, i would never let us fall, with you

och hon sitter bredvid mig, lyssnar på min ipod, säger att åh alla de här låtarna måste du skicka över till mig, och jag gör mitt bästa för att inte rycka lurarna ur öronen, trycka ipoden mot bröstet, vända mig om och skrika att de där låtarna är mina, bara mina,
för hon förstår inte,
för henne är de bara sånger och melodier,
och hon kopierar mina spellistor rakt av,
sprider vidare dem till andra,
och hon förstår inte,

förstår inte att vartenda en av de där sångerna är en bit av mig,

att de alla betyder någonting,
är drömmar eller sanning,

och hon förstår inte att hon jagar meningen ur dem,
varje gång hon lyssnar utan att förstå vad de är.
hon förstår inte hur de där smärtsamt vackra ordvändningarna och tonarterna är det enda som rör mig nu för tiden,
förstår inte att de alla är små guldklimpar,
mina guldklimpar.
åh, det är så svårt att låta dem höra,
för jag känner mig så vilsen när de inte förstår det vackraste jag vet.