it's getting bluer and you can't keep faking that you can't feel this anymore

och det där med att glida,
tillbaka, neråt,
för det verkar vara omöjligt att glida uppåt.

och det där med fingrar som styker, de känns inte längre, det där med kaffet som lika gärna skulle kunna vara vatten, för det har ingen effekt längre,
det där med hålet i magen som bara tystnar av saker jag borde hålla mig borta ifrån,
men de bedövar, i alla fall för stunden,
för det där kommer allt oftare nu,

allt det där inuti som jag inte kan stanna kvar för att slåss emot,

allt det där inuti som jag inte vet hur jag ska skriva ner i ord.

och det verkar så obetydligt ibland,
jag ser dem bryta ihop framför mig, och de överlever, trots att någon annan såg,
men jag kan inte,
kan inte,
för meningslösheten tar alltid över,
något inuti trycker alltid bort den där känslan,
men kvar blir alltid det där hålet,
och jag vet inte riktigt hur man fyller det för alltid.

och ibland tänker jag att det kanske är så här det ska vara?

för hur ska jag kunna veta vad som är bra eller dåligt, jag kommer aldrig någonsin veta säkert om jag ser samma konturer och färger som dig,
verkligheten är bara bilder ihopfantiserade i människors hjärnor,
och om människorna inte är desamma, hur kan då verkligheterna vara det?
hur ska jag någonsin kunna veta om mina smärtor är någonting alls i relation till någon annans,
nej,
allt jag har är mig själv,
allt jag kan utgå ifrån är mig själv,
men vad gör jag när jag inte ens vet vem jag är längre?

jag har gråtit sedan oktober.
i oktober var det ett år sedan vi började glida,
ett år fyllt av tårar, även om ingen såg dem,

och sedan,
och nu,
ingenting.