what were the chances

och jag tar vägen förbi den där busshållplatsen, med damien jurado i hörlurarna, och minnena i hjärnan bubblar upp. och jag tror inte att det skulle ha spelat någon roll om jag hade bytt musik till tta eller tagit en annan väg, så jag låter det komma,
för minnen därifrån brukar vara fina.
och jag ser att bänken är borta, vår bänk.

du stod och väntade på mig den där natten, en sen natt, men en tidig natt för oss, jag tror det var den första.
du stod och väntade vid dörren vid den där byggnaden, och mina mungipor drog sig längre och längre upp för varje meter jag kom närmare, och det fanns inte så mycket jag kunde göra åt det.
det fanns inte så mycket jag ville göra åt det.

vi tog den långa vägen hem, och vi gick förbi den där busshållplatsen. jag berättade att jag alltid undrat hur den där bänken kan stå kvar där, lugnt, när resten av stan är söndriga trärester från tidiga söndagsmornar och tomma ölburkar i kanalen. du skrattade och tog tag i den ena änden av bänken och gav mig en blick. jag tog tag i den andra, och så lyfte vi bänken över till andra sidan vägen, lät stjärnorna spegla sig lite i varandras jackknappar innan du lade handen runt min midja, med orden går det här för sig?
och efter det speglade sig alltid stjärnorna i dina ögon i stället.
en vän ringde och du sa att du var på promenad genom stan, och sedan stängde du av telefonen, och jag kunde fortfarande höra vännens förvirrade utrop.
jag ställde mig på tå,
tryckte mina läppar mot dina,
och såg stjärnor överallt.

morgonen efter gick jag förbi busshållplatsen igen, och skrattade när jag såg att bänken stod på rätt sida igen.

och jag tar vägen förbi den där busshållplatsen igen, med damien jurado i hörlurarna, och minnena är fina.

men det var länge sedan bänken stod där nu.