åh, klubbland; folk säger att allt är för konsten, inget för berömmelsen, men ni ser ut som dockor i kulissen

och i en sekelskifteslägenhet i vasastan dricker vi rödvin innan vi vinglar ut genom allén; uppåt och framåt och spårvagnarna klingar i takt med våra klackar mot asfalt och grus,

och tre timmar senare ber hon mig förfärat att inte fälla svarta tårar och någons händer trycker ihop mina kinder för jag kan inte ens andas ordentligt längre,

och en timme senare springer vi; dansar åttiotalsdans och vi stirrar mot taket, ut i ingenting och någon lyfter min haka för att studera hur mina rödgråtna ögonvitor gör mina irisar grönare än någonsin,
och han säger att jag är vacker när jag gråtit,

och två timmar senare står jag huttrande med en cigarett i min halvt ihjälfrusna högerhand och förklarar vart stigbergstorget ligger för någon som låter som om han kommer från borås,

och sedan ligger jag i en säng och stirrar ut genom ett takfönster och undrar vad jag ska göra med mig själv,
innan jag går och äter frukost och säger mina farväl ännu en gång,

innan jag träffar min enda kärleks syster och pratar lite, uppdaterar; ber henne hälsa honom när hon kommer hem,

innan jag packar min väska och åker iväg från den här gudsförgätna staden,
ännu en gång,
och jag undrar om vi någonsin kommer att kunna leva tillsammans igen;
jag och göteborg.

i'm trying, i'm trying, but i'm sure it's just denying, the fact that it's all set, and i can't change nothing

och göteborg,
du skjuter mig långsamt varje gång,
när han får syn på mig och glömmer alla andra,
han med storhetsvansinnet och knarket;
när han ställer sig alldeles nära,
när jag försöker skämta bort det han säger,
hur vi brukade spela spelet båda två,
men hur han inte tål det längre.

och jag tycker ju om att leka,
han vet,
men förstår inte,
och han har händerna om mitt ansikte och säger att jag ser glad ut,
och att han kan räkna hur många gånger han sett mina ögon le på riktigt på två händer,
och medan jag mumlar att spanien nog har gjort mig gott åker jag tillbaka ett år i tiden,
för han håller om mig så att jag inte ramlar ner från betongkanten,
den som gör mig precis så lång att han kan luta sin panna mot min,
och han frågar varför jag aldrig kan släppa garden,
låta honom komma,
innanför,
och jag skakar generat på huvudet,
och han kysser mig; en, två gånger.

och tre minuter är en evighet,
och jag skakar på huvudet,
ler lite,
du vet att det inte funkar så.

och han ler med den där blicken,
säger att han väl borde ha lärt sig vid det här laget,
pussar min panna och går tillbaka in,

och jag sitter på en trottoarkant med en tänd cigarett och västkustkylan tränger sig ända in och göteborgskänslan bor i mitt hjärta igen,

och göteborg,
du gör mitt liv till en film,
och du släpper aldrig pistolen du trycker mot min tinning.

god jul

when we were seventeen, the sky was always tangerine

och medan planet långsamt sänker sig ner mot marken dyker plötsligt göteborgs ljus upp utanför fönstret och jag sitter som klistrad, vet att min blick ser konstig ut för jag vet inte hur jag ska känna över att det finns kvar,
som i en parallell värld,
att det har fortsatt utan mig och att jag inte är kvar i spanien längre,
en parallell värld,

och ute i huset vid havet eldas det i spisen och jag tänker att jag älskar det här huset så mycket och jag är så rädd för att jag en dag kommer att förlora det att jag inte vet vart jag ska ta vägen,
och min systerdotter tokler blygt när jag kommer in i rummet,

och nere på stan är allt så som det brukade vara och jag har glömt hur lite folk det bor i göteborg,
gatan är liksom tom,
och jag går in på alla ställen och hälsar på alla människor jag känner och jag vet inte riktigt hur jag ska känna inför den här staden,
mitt göteborg,

mitt göteborg,

och jag vandrar längs alla våra gator och försöker hitta någonting jag glömt bort,
och sedan ler jag för mig själv,
sätter på ipoden och lyssnar på den där låten.

i've watched your face for a long time, it's always the same

och en gång var han en gnista inne i bröstet; gjorde mig till eld och lågor,
och jag trånade och jag längtade och jag hatade honom för hur mycket jag älskade honom men jag vet, fortfarande, att allt var värt det;
alla fotavtryck jag gjorde mot min egen kind när jag lät honom komma och gå mitt i natten, allt det salta vattnet som desperat försökte tvätta bort märkena från mitt ansikte,
alla samtal jag aldrig besvarade och hur han kastade bort mig - så som jag till slut kastade bort honom;
allt för en tyst blick när vi låg avklädda i sängen,
allt för att tyst få låta min tumme följa hur hans näsben gick över i hans ögonbryn,
allt för sättet han satte sig bredvid mig de där kvällarna när jag låg på hans sovrumsgolv, oförmögen att säga ett ord om hur livet aldrig ville leka med mig.

efter honom, och efter tårarna, låtsades jag att strålkastarljuset nådde ända in i mitt bröst,
en lögn - det visste jag alltid, men det kändes bra,
hur de trånade och hur jag lekte,
hur jag lät högtalare agera defilibratorer medan deras fingrar snodde mitt hår och medan deras handflator trycktes mot mina bröst,
hur han långsamt tynade bort till den där mannen han är idag; med bitterheten och åldern som gnager i hans mage,
hur jag var ungdom och klarhet,
allt för sättet alkoholen och musiken suddade bort varje liten känsla av meningslöshet,
allt för någon slags ursäkt om att livet lekte med mig.

och nu,
efter allt, och efter torkan, går jag ut ur min delade lägenhet i spanien för att dricka drinkar vid st jaume och jag måste hålla hårt i väskan för alla blir rånade i den här staden,
i staden där jag varje dag nästan slås till marken över hur vackert allt är,
i staden där männen håller hårt om dina handleder om du ler mot dem,
i staden där jag vandrar runt och undrar om jag sakta tynar bort eller kanske växer till mig,
i staden där livet verkar leka lugnt med alla,

och jag undrar vad som kommer härnäst,
och jag ber att det ska slå mig till marken,
hårt.

please, don't touch

och jag,
tar aldrig steget ut men faller alltid likväl ändå,
har alltid is i bröstet för att kyla blodet,
blodet som vill rusa snabbt, springa genom ådrorna och ibland tror jag att jag skulle explodera utan den där kylan,
för i hela jag bor det innerst inne en panik som slår och bankar om nätterna och när jag försöker dricka bort den så kamouflerar den sig; låter spriten sänka fryspunkten,
och jag ligger och skakar okontrollerat på toalettgolv för jag kan inte resa mig upp för att allting inom mig rusar,
flyr,
fly,
flyger iväg,
men kan inte,
för mitt skelett är en bur,

och jag går på plaza catalunya och det är så mycket människor,
och jag måste stirra ner och intala mig själv att allt är okej,
att det inte är något fel på världen,
fastän det alltid känns så tydligt i mig att någonting är asymmetriskt,
oregelbundet,
och alla rusar,
rusar,
och allt rasar,
fel,
fel,
fel,
och asfalten är lika grå i spanien som i göteborg,

och i hissen stirrar jag på mig själv i spegeln,
trött,
trött,
trött på mig själv och den där känslan,
den där känslan som är jag,
det där jag måste ha för jag vet inte hur jag ska överleva annars;

jag
vet
inte
hur
man
gör.

tomt i huvudet