i'm trying, i'm trying, but i'm sure it's just denying, the fact that it's all set, and i can't change nothing

och göteborg,
du skjuter mig långsamt varje gång,
när han får syn på mig och glömmer alla andra,
han med storhetsvansinnet och knarket;
när han ställer sig alldeles nära,
när jag försöker skämta bort det han säger,
hur vi brukade spela spelet båda två,
men hur han inte tål det längre.

och jag tycker ju om att leka,
han vet,
men förstår inte,
och han har händerna om mitt ansikte och säger att jag ser glad ut,
och att han kan räkna hur många gånger han sett mina ögon le på riktigt på två händer,
och medan jag mumlar att spanien nog har gjort mig gott åker jag tillbaka ett år i tiden,
för han håller om mig så att jag inte ramlar ner från betongkanten,
den som gör mig precis så lång att han kan luta sin panna mot min,
och han frågar varför jag aldrig kan släppa garden,
låta honom komma,
innanför,
och jag skakar generat på huvudet,
och han kysser mig; en, två gånger.

och tre minuter är en evighet,
och jag skakar på huvudet,
ler lite,
du vet att det inte funkar så.

och han ler med den där blicken,
säger att han väl borde ha lärt sig vid det här laget,
pussar min panna och går tillbaka in,

och jag sitter på en trottoarkant med en tänd cigarett och västkustkylan tränger sig ända in och göteborgskänslan bor i mitt hjärta igen,

och göteborg,
du gör mitt liv till en film,
och du släpper aldrig pistolen du trycker mot min tinning.