åh, klubbland; folk säger att allt är för konsten, inget för berömmelsen, men ni ser ut som dockor i kulissen

och i en sekelskifteslägenhet i vasastan dricker vi rödvin innan vi vinglar ut genom allén; uppåt och framåt och spårvagnarna klingar i takt med våra klackar mot asfalt och grus,

och tre timmar senare ber hon mig förfärat att inte fälla svarta tårar och någons händer trycker ihop mina kinder för jag kan inte ens andas ordentligt längre,

och en timme senare springer vi; dansar åttiotalsdans och vi stirrar mot taket, ut i ingenting och någon lyfter min haka för att studera hur mina rödgråtna ögonvitor gör mina irisar grönare än någonsin,
och han säger att jag är vacker när jag gråtit,

och två timmar senare står jag huttrande med en cigarett i min halvt ihjälfrusna högerhand och förklarar vart stigbergstorget ligger för någon som låter som om han kommer från borås,

och sedan ligger jag i en säng och stirrar ut genom ett takfönster och undrar vad jag ska göra med mig själv,
innan jag går och äter frukost och säger mina farväl ännu en gång,

innan jag träffar min enda kärleks syster och pratar lite, uppdaterar; ber henne hälsa honom när hon kommer hem,

innan jag packar min väska och åker iväg från den här gudsförgätna staden,
ännu en gång,
och jag undrar om vi någonsin kommer att kunna leva tillsammans igen;
jag och göteborg.