please, don't touch

och jag,
tar aldrig steget ut men faller alltid likväl ändå,
har alltid is i bröstet för att kyla blodet,
blodet som vill rusa snabbt, springa genom ådrorna och ibland tror jag att jag skulle explodera utan den där kylan,
för i hela jag bor det innerst inne en panik som slår och bankar om nätterna och när jag försöker dricka bort den så kamouflerar den sig; låter spriten sänka fryspunkten,
och jag ligger och skakar okontrollerat på toalettgolv för jag kan inte resa mig upp för att allting inom mig rusar,
flyr,
fly,
flyger iväg,
men kan inte,
för mitt skelett är en bur,

och jag går på plaza catalunya och det är så mycket människor,
och jag måste stirra ner och intala mig själv att allt är okej,
att det inte är något fel på världen,
fastän det alltid känns så tydligt i mig att någonting är asymmetriskt,
oregelbundet,
och alla rusar,
rusar,
och allt rasar,
fel,
fel,
fel,
och asfalten är lika grå i spanien som i göteborg,

och i hissen stirrar jag på mig själv i spegeln,
trött,
trött,
trött på mig själv och den där känslan,
den där känslan som är jag,
det där jag måste ha för jag vet inte hur jag ska överleva annars;

jag
vet
inte
hur
man
gör.