i've watched your face for a long time, it's always the same

och en gång var han en gnista inne i bröstet; gjorde mig till eld och lågor,
och jag trånade och jag längtade och jag hatade honom för hur mycket jag älskade honom men jag vet, fortfarande, att allt var värt det;
alla fotavtryck jag gjorde mot min egen kind när jag lät honom komma och gå mitt i natten, allt det salta vattnet som desperat försökte tvätta bort märkena från mitt ansikte,
alla samtal jag aldrig besvarade och hur han kastade bort mig - så som jag till slut kastade bort honom;
allt för en tyst blick när vi låg avklädda i sängen,
allt för att tyst få låta min tumme följa hur hans näsben gick över i hans ögonbryn,
allt för sättet han satte sig bredvid mig de där kvällarna när jag låg på hans sovrumsgolv, oförmögen att säga ett ord om hur livet aldrig ville leka med mig.

efter honom, och efter tårarna, låtsades jag att strålkastarljuset nådde ända in i mitt bröst,
en lögn - det visste jag alltid, men det kändes bra,
hur de trånade och hur jag lekte,
hur jag lät högtalare agera defilibratorer medan deras fingrar snodde mitt hår och medan deras handflator trycktes mot mina bröst,
hur han långsamt tynade bort till den där mannen han är idag; med bitterheten och åldern som gnager i hans mage,
hur jag var ungdom och klarhet,
allt för sättet alkoholen och musiken suddade bort varje liten känsla av meningslöshet,
allt för någon slags ursäkt om att livet lekte med mig.

och nu,
efter allt, och efter torkan, går jag ut ur min delade lägenhet i spanien för att dricka drinkar vid st jaume och jag måste hålla hårt i väskan för alla blir rånade i den här staden,
i staden där jag varje dag nästan slås till marken över hur vackert allt är,
i staden där männen håller hårt om dina handleder om du ler mot dem,
i staden där jag vandrar runt och undrar om jag sakta tynar bort eller kanske växer till mig,
i staden där livet verkar leka lugnt med alla,

och jag undrar vad som kommer härnäst,
och jag ber att det ska slå mig till marken,
hårt.