when we were seventeen, the sky was always tangerine

och medan planet långsamt sänker sig ner mot marken dyker plötsligt göteborgs ljus upp utanför fönstret och jag sitter som klistrad, vet att min blick ser konstig ut för jag vet inte hur jag ska känna över att det finns kvar,
som i en parallell värld,
att det har fortsatt utan mig och att jag inte är kvar i spanien längre,
en parallell värld,

och ute i huset vid havet eldas det i spisen och jag tänker att jag älskar det här huset så mycket och jag är så rädd för att jag en dag kommer att förlora det att jag inte vet vart jag ska ta vägen,
och min systerdotter tokler blygt när jag kommer in i rummet,

och nere på stan är allt så som det brukade vara och jag har glömt hur lite folk det bor i göteborg,
gatan är liksom tom,
och jag går in på alla ställen och hälsar på alla människor jag känner och jag vet inte riktigt hur jag ska känna inför den här staden,
mitt göteborg,

mitt göteborg,

och jag vandrar längs alla våra gator och försöker hitta någonting jag glömt bort,
och sedan ler jag för mig själv,
sätter på ipoden och lyssnar på den där låten.