bland bovar och banditer

och nu åker jag och tar semester och leker festivalliv några dagar. wish me luck. puss

but we're all happy 'cause the streets they're always there for us

och det är inte mycket folk ute alls fastän det är lördag natt där jag går längs vasagatan; ovetandes om att det ekade skottsalvor just mellan dessa husväggar för bara några timmar sedan; ovetandes eftersom jag lever i något slags parallellt universum för tillfället - avskuren och uppe i det blå alternativt nere i det grå ungefär precis hela tiden.
jag går längs vasagatan och rycker till när det kommer en kille springandes och sedan kastar han sig mot en av husväggarna och skriker högt och slår sönder en skylt och jag går snabbt förbi och ignorerar honom för det är så man löser sådana situationer och sedan fortsätter jag hem längs linnégatan i samma stil.

jag dricker upp en halv flaska men blir ändå inte så berusad och jag sitter i soffan i någon sunkig lägenhet och sjunger med i musiken och mitt hjärta vrider sig i bröstet när jag ser bort mot väggen där min blonda väninna står och spelar flipper med mannen i hennes drömmars ben och armar virade runt sig och sedan flyr jag ut och hetsröker och innan jag vet ordet av sitter jag med min ack så berusade och rödhåriga väninna på en trottoarkant klockan halv åtta på morgonen och talar brittisk engelska för att vi inte orkar gå hela vägen till järntorget,
och när jag till slut faller ihop under takfönstret har jag inte sovit på fyra nätter.

och i mitt växthus är jag säker

och inuti får han mina tankar att virvla precis så som vinden får grenarna utanför att virvla,
hur suset bedöver allt annat och jag får inte tag på min hjärna för minuterna går precis hela tiden,
försvinner ifrån mig men det gör ingenting,
för han är inte här, ingenting är här,
inte ens jag är närvarande längre för allting är så förgängligt och jag vet inte någonting om något som varar för evigt,
och jag blir belåten för jag vet att jag kan få honom precis när jag vill men paniken bor fortfarande inom mig för jag vet inte riktigt om jag vågar släppa taget om den där stammen jag envisas med att klänga mig fast vid.
men han kan få mig när jag vill.

och jag var ung när jag fann gud på ett dansgolv, en stadig puls som hackade sig in. du sa: du vet vi väntar på ingenting, och ingenting väntar på oss

och ibland undrar jag vad det är som bor i mig;
för nu skriker det inte längre, rumlar inte runt,
inuti mig finns bara vågor som svallar lungt, som de jag följer med blicken under mina sommardagar ute vid havet.
de rör sig bara lugnt, fram och tillbaka, i den tempererade zon som är jag, och ibland inbillar jag mig att någonting slår mig mitt i solar plexus men det är faktiskt inte sant.
den enda som rubbar mitt tillstånd av stillhet är små perioder av förvirring.

jag försöker ibland göra mig själv galen av längtan till honom,
men om jag ska vara ärlig älskar jag honom inte längre,
inte ens tanken av den han var.
min stillhet är en tom stillhet,
men jag undrar om det kan finnas tomrum om det inte finns hunger.

to let you know i'm writing you again

can't you find a clue when your eyes are all painted sinatra blue

och på linnégatan får vi förvånade uppstannande blickar när vi gör entré en timme innan stängning; vi går bara förbi och får ett bord och jag vet inte om jag ska tycka att vi är poetiska eller bara patetiska med all vår nonchalans och de blaséartade ansiktsuttrycken men vi beställer in och de pratar om människor och hon som jag bara träffar då och då, hon som ger nonchalanta kindpussar och berömmande ord men som jag aldrig träffar i dagsljus, hon frågar hur jag mår egentligen och jag erkänner att jag inte känner någonting,
att jag är fast i ett vakuum,
limbo,
och tyst erkänner jag för mig själv att det inte ens beror på honom,
alls.

och ingen annan kommer in

och kvällarna arbetar jag och hela nätterna är jag ute och dricker öl och hela mornarna åker jag ut till havet för att ligga ensam nere vid vattnet och läsa per hagman, sola och sova bort allt det där jag inte orkar tänka på medan vågorna slår mot betongförstärkningen nedanför.
jag vill träffa honom och jag orkar inte piska mig själv för det men jag vägrar ringa honom så jag väntar, väntar, men väntan börjar bli otålig och jag vet inte vart jag ska dyka upp för att stöta på honom för jag vet inte vad han gör just i detta nu och varje natt jag vet vart han är slutar det med att jag står gömd i en skugga utanför insläppet och röker bort mina chanser att någonsin komma någonvart och när jag ser mig själv i spegeln ser jag bara en pretentiös skugga med fötter så trötta att de håller på att gå av på grund av alla försök att springa två år tillbaka i tiden och med ögon så förvirrade att de inte ens kan fokusera på en enda punkt i mer än en sekund så det hela slutar alltid med att allting blir precis lika suddigt som det känns.

still light

och på torsdagsnatten väntar jag på magasinsgatan tills hon kommer gående och vi går och vi dricker öl och trånar efter män och hon upprepar hans namn om och om igen men jag vågar inte upprepa ditt för jag vet att du är ute i torsdagsnatten och innan jag träffade henne stod jag utanför din favoritbar, dold i någon skugga och rökte tre cigaretter i rad medan jag försökte övertyga mig själv att jag inte stod där enbart för din skull.

på båten letar hon efter honom men jag tar det lugnt för jag vet att det här inte är din typ av ställe,
det här är bara min typ av ställe nu för tiden för du och jag är nog inte likadana som de vi var en gång; den gången,
men det är det som slår mig hårdast varje gång du vänder dig om;
det att varje gång du är nära så raseras allt och plötsligt är jag tillbaka och det som får mig att tveka mest är att jag inte ens bryr mig om vem du är för du är ändå alltid du och det är på något sätt det enda som någonsin kommer spela någon roll för mig.
och när någon lägger en arm runt min midja ser jag över relingen fastän jag vet att jag inte kommer se dig där och sedan undrar jag vart du är någonstans.

jag kan inte sova om mornarna längre för det är så varmt och jag har sovit cirka fyra timmar om natten eller mindre i över en vecka nu och det börjar kännas men jag envisas ändå,
vet inte vad jag ska göra så jag åker ner till caféet och beställer frukost och konverserar innan jag gömmer mig i min bok och solstrålarna når inte in här och det är skönt för det känns bra när man kommer ut i den riktiga världen igen och göteborg känns nästan kontinentalt nu för tiden och jag tar bussen ut till havet och somnar ensam på en liten sandstrand som är blågnistrande av musselskal innan jag åker in till stan och jobbar till klockan halv tolv på natten innan jag går och lägger mig och försöker att inte slå mitt huvud rakt in i väggen på grund av frustrationen över att inte kunna somna,

och varje gång jag lyckas drömmer jag om dig,
igen.

och jag vet inte varför men jag återvänder alltid hit

och jag vet inte om det kanske bara är så att jag så gärna vill känna någonting för honom att jag inbillar mig själv att mitt hjärta slår dubbla slag när han är intill,
för inuti ekar någon slags tomhet och jag gråter inte när jag går och jag mår inte ens dåligt,
bara underligt som om jag lite är på väg att tappa balansen och han fyller inte upp hela mig,
men plötsligt är minnena lite mer närvarande och lite fler och när jag ligger på bryggan ute vid havet och lyssnar på järnspöken måste jag lägga ifrån mig boken och stirra på bänken lite längre bort;
stirra på hur det såg ut en mörk mörk natt när himlen och havet flöt ihop i samma midnattsblå kulör och hur jag satt på bänken och stirrade ut på vågorna på samma sätt som han stod en meter ifrån och stirrade på mig; lika lugnt och rofyllt som om det här var allt jag behövde,
och minnet är ett fotografi och jag inser varje gång jag ser honom att jag inte lyckats glömma hur det kändes att stryka fingertippen upp längs hans näsa och över i det högra ögonbrynet; hur han alltid blundade och hur lugn det gjorde honom;
hur jag inte har glömt alls,
men hur jag ändå inte riktigt minns.

och när jag sitter ute på någon uteservering på någon klubb bryter jag ihop tyst och långsamt och någon sätter sig bredvid och en hand torkar tårar som jag inte ens märkt har runnit från mina ögon och han frågar om jag behöver någonting och jag skakar på huvudet och inbillar mig att någon annan sitter bredvid,
tyst med händerna på mina axlar och om det vore så som i min fantasi skulle jag bryta helt,
tillåta mig själv och han skulle älska att jag visade allt det där jag aldrig visar och han skulle kyssa mitt huvud när jag tryckte mig själv mot hans bröst och lät hans skjorta torka upp tårarna.
istället reser jag mig upp och ignorerar de fyra oroade människorna på vägen till dörren, dyker in i en taxi och vaknar klockan nio nästa morgon i min säng med alla kläderna på och tretton missade samtal på mobilen.

och munnen smakar bakfylla när jag går den där välbekanta vägen och jag försöker att få min kjol att inte blåsa upp och jag har skakat av mig ångesten en stund och han viskar någonting i mitt öra, men vinden lyckas blåsa bort orden så jag nickar bara medan han lägger armarna om mig,
och för en sekund har jag chansen att bryta där i hans armar men han avlägsnar dem lika fort och häller upp ett glas vin till mig och efter ytterligare tre står jag inne på toaletten och stirrar min spegelbild i ögonen och sedan frågar jag vem hon i spegeln är innan jag går ut och ler mot honom och säger att mitt liv är helt underbart.
och de där armarna brukade vara mina.

this is why events unnerve me, they find it all, a different story

och solen håller på att gå upp över asfalten där jag sitter på min trappa och tänder cigaretten medan måsarna skriker ovanför precis så som de gör i göteborg på tidiga mornar eller sena nätter beroende på hur man ser på det,
och när jag cyklade hem lyssnade jag på ceremony och nu lyssnar jag på avsaknaden av röster i mitt huvud,
men när jag cyklade dit rusade allt så fort att jag inte hann höra orden och när jag gick upp för hans trappa kom han precis ut genom dörren och jag sa hej och han sken liksom upp innan han tog tag om mig och kramade mig och han kramar mig alltid så hårt och jag vet aldrig hur jag ska ta det så jag förlorar mig alltid i hans armar istället,

och jag vet aldrig hur jag ska ta honom så jag förlorar mig alltid i någon annan precis efteråt,
låter någon annan bjuda mig på allt det där och han står liksom alltid i bakgrunden och han går alltid när någon annan lägger armen runt mig och han är han och han är inte ens min typ längre men han är ändå han och jag förlorar mig alltid i avsaknaden av honom när han är så långt bort fastän han alltid lyckas vara inom mitt synfält,

och när jag lämnar människorna och dricker vatten i köket istället är han plötsligt bredvid mig och vi har inga ord till varandra längre och vi gömmer oss i dörrposter och han ser på mig som om jag har sagt någonting konstigt fastän jag inte sagt någonting alls och jag rör vid hans arm och ibland är det som om all tid som har flutit förbi oss aldrig existerat, aldrig betytt någonting alls för så fort vi är ensamma är vi tillbaka där vi alltid har varit med varandra,
som om tiden bara är en passage till vakuumet mellan oss två,
han och jag,

och solen håller på att gå upp över asfalten och i min hand håller cigaretten på att dö och jag stirrar på hur den släcker sig själv och funderar över hur meningslösa vissa saker är och jag vet inte riktigt vem jag är längre för allting rusar så fort förbi mig och jag hinner aldrig med,
men så fort han är nära stannar allting och ibland tror jag att han känner likadant,

och när jag gick följde han mig ut och han tryckte mig mot sig sådär som han gör och jag letar efter alla de där känslorna men jag hittar ingenting annat än den där oron i magen,
det där som gör sig så många uttryck och jag trodde att han gjorde sig bättre i backspegeln,

och jag vet inte vad jag sysslar med längre.