this is why events unnerve me, they find it all, a different story

och solen håller på att gå upp över asfalten där jag sitter på min trappa och tänder cigaretten medan måsarna skriker ovanför precis så som de gör i göteborg på tidiga mornar eller sena nätter beroende på hur man ser på det,
och när jag cyklade hem lyssnade jag på ceremony och nu lyssnar jag på avsaknaden av röster i mitt huvud,
men när jag cyklade dit rusade allt så fort att jag inte hann höra orden och när jag gick upp för hans trappa kom han precis ut genom dörren och jag sa hej och han sken liksom upp innan han tog tag om mig och kramade mig och han kramar mig alltid så hårt och jag vet aldrig hur jag ska ta det så jag förlorar mig alltid i hans armar istället,

och jag vet aldrig hur jag ska ta honom så jag förlorar mig alltid i någon annan precis efteråt,
låter någon annan bjuda mig på allt det där och han står liksom alltid i bakgrunden och han går alltid när någon annan lägger armen runt mig och han är han och han är inte ens min typ längre men han är ändå han och jag förlorar mig alltid i avsaknaden av honom när han är så långt bort fastän han alltid lyckas vara inom mitt synfält,

och när jag lämnar människorna och dricker vatten i köket istället är han plötsligt bredvid mig och vi har inga ord till varandra längre och vi gömmer oss i dörrposter och han ser på mig som om jag har sagt någonting konstigt fastän jag inte sagt någonting alls och jag rör vid hans arm och ibland är det som om all tid som har flutit förbi oss aldrig existerat, aldrig betytt någonting alls för så fort vi är ensamma är vi tillbaka där vi alltid har varit med varandra,
som om tiden bara är en passage till vakuumet mellan oss två,
han och jag,

och solen håller på att gå upp över asfalten och i min hand håller cigaretten på att dö och jag stirrar på hur den släcker sig själv och funderar över hur meningslösa vissa saker är och jag vet inte riktigt vem jag är längre för allting rusar så fort förbi mig och jag hinner aldrig med,
men så fort han är nära stannar allting och ibland tror jag att han känner likadant,

och när jag gick följde han mig ut och han tryckte mig mot sig sådär som han gör och jag letar efter alla de där känslorna men jag hittar ingenting annat än den där oron i magen,
det där som gör sig så många uttryck och jag trodde att han gjorde sig bättre i backspegeln,

och jag vet inte vad jag sysslar med längre.