onsdag, juni 04, 2008

och jag vet inte varför men jag återvänder alltid hit

och jag vet inte om det kanske bara är så att jag så gärna vill känna någonting för honom att jag inbillar mig själv att mitt hjärta slår dubbla slag när han är intill,
för inuti ekar någon slags tomhet och jag gråter inte när jag går och jag mår inte ens dåligt,
bara underligt som om jag lite är på väg att tappa balansen och han fyller inte upp hela mig,
men plötsligt är minnena lite mer närvarande och lite fler och när jag ligger på bryggan ute vid havet och lyssnar på järnspöken måste jag lägga ifrån mig boken och stirra på bänken lite längre bort;
stirra på hur det såg ut en mörk mörk natt när himlen och havet flöt ihop i samma midnattsblå kulör och hur jag satt på bänken och stirrade ut på vågorna på samma sätt som han stod en meter ifrån och stirrade på mig; lika lugnt och rofyllt som om det här var allt jag behövde,
och minnet är ett fotografi och jag inser varje gång jag ser honom att jag inte lyckats glömma hur det kändes att stryka fingertippen upp längs hans näsa och över i det högra ögonbrynet; hur han alltid blundade och hur lugn det gjorde honom;
hur jag inte har glömt alls,
men hur jag ändå inte riktigt minns.

och när jag sitter ute på någon uteservering på någon klubb bryter jag ihop tyst och långsamt och någon sätter sig bredvid och en hand torkar tårar som jag inte ens märkt har runnit från mina ögon och han frågar om jag behöver någonting och jag skakar på huvudet och inbillar mig att någon annan sitter bredvid,
tyst med händerna på mina axlar och om det vore så som i min fantasi skulle jag bryta helt,
tillåta mig själv och han skulle älska att jag visade allt det där jag aldrig visar och han skulle kyssa mitt huvud när jag tryckte mig själv mot hans bröst och lät hans skjorta torka upp tårarna.
istället reser jag mig upp och ignorerar de fyra oroade människorna på vägen till dörren, dyker in i en taxi och vaknar klockan nio nästa morgon i min säng med alla kläderna på och tretton missade samtal på mobilen.

och munnen smakar bakfylla när jag går den där välbekanta vägen och jag försöker att få min kjol att inte blåsa upp och jag har skakat av mig ångesten en stund och han viskar någonting i mitt öra, men vinden lyckas blåsa bort orden så jag nickar bara medan han lägger armarna om mig,
och för en sekund har jag chansen att bryta där i hans armar men han avlägsnar dem lika fort och häller upp ett glas vin till mig och efter ytterligare tre står jag inne på toaletten och stirrar min spegelbild i ögonen och sedan frågar jag vem hon i spegeln är innan jag går ut och ler mot honom och säger att mitt liv är helt underbart.
och de där armarna brukade vara mina.

2 kommentarer:

Anonym sa...

åh. det finna inga ord över som beskriver hur fint du skriver. och jag har alltid, alltid älskat hur punkter och komman inte är nödvändiga i snabba, men åh så viktiga fraser. nästan så att man snubblar på dem. jag tycker om dina texter, väldigt mycket.

trasselfia sa...

precis så.

jag tycker om att du tycker om, a.
puss