och ingen annan kommer in

och kvällarna arbetar jag och hela nätterna är jag ute och dricker öl och hela mornarna åker jag ut till havet för att ligga ensam nere vid vattnet och läsa per hagman, sola och sova bort allt det där jag inte orkar tänka på medan vågorna slår mot betongförstärkningen nedanför.
jag vill träffa honom och jag orkar inte piska mig själv för det men jag vägrar ringa honom så jag väntar, väntar, men väntan börjar bli otålig och jag vet inte vart jag ska dyka upp för att stöta på honom för jag vet inte vad han gör just i detta nu och varje natt jag vet vart han är slutar det med att jag står gömd i en skugga utanför insläppet och röker bort mina chanser att någonsin komma någonvart och när jag ser mig själv i spegeln ser jag bara en pretentiös skugga med fötter så trötta att de håller på att gå av på grund av alla försök att springa två år tillbaka i tiden och med ögon så förvirrade att de inte ens kan fokusera på en enda punkt i mer än en sekund så det hela slutar alltid med att allting blir precis lika suddigt som det känns.