welcome to the good life / live forever or die trying

och en till torsdagskväll?

jag skulle kunna berätta om hur mörkt det var där inne, om hur det fick de där färgglada punktbelysningarna att dra mina blickar till sig precis hela tiden,
om hur cigarettlukten satte sig i mitt hår redan utanför, om hur garderobskillen liknande fel person, om hur ölen satte sig i fel strupe,
om hur alla bara splittrades,
om vilket dåligt humör jag var på, om hur mina blickar dödade varje invit,
om hur han den blonde vännen drog ned mig på någon kant, lade armen runt mig och frågade hur det var fatt och hur han ägnade en kvart åt att försöka muntra upp mig,
och om hur jag till slut bara log och skakade på huvudet och sa att det var okej, det är okej, det kommer bli okej,
och om hur han lade huvudet på sned och påpekade att det inte såg så ut på mitt ansiktsuttryck.

och jag skulle kunna berätta mer om den där punktbelysningen, om hur bra musik som spelades,
om hur han med det korta håret drog armarna runt mig och hur han lade händerna på mina axlar,
om hur hans jeansskjorta kändes eller om hur det kändes att dra fingret längs hans nyckelben,
om hur bra han var på att kyssas eller om hur mycket jag kände avsmak för mig själv efter att han gått.
jag skulle kunna berätta om hur trött jag är på mig själv,
men det har jag redan gjort så många gånger.

i svarttaxin på vägen hem lyssnade jag på prettoelectro tillsammans med hon med änglahåret och sedan vinkade jag hejdå till henne och hennes one night stand och gick till min dörr,
ensam,
men ändå var det hon som hade ångest vid frukosten på vårt café dagen efter.

hur kan det spela någon roll, framtiden är ändå utom räckhåll, för oss

och det regnar och jag är helt ensam så jag går till biblioteket och hittar jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket, och jag lägger den emellan facklitteraturen i min famn, mellan den gula tjocka och den blå tjockare så att den inte ska synas och sedan slänger jag ned allt i min vita tygkasse som blivit grå av vädret.
sedan går jag i mina jodhpurs som snart är slitna till mjukhetens perfektion nerför avenyn, men det regnar fortfarande så jag fuskar och hoppar på en vagn till favoritcaféet där de vet vem jag är och sedan kryper jag ihop med boken och håller på att dö för att jag plötsligt minns precis hur det är, hur man vill stanna och springa iväg samtidigt för att det verkar som om man måste tappa sig själv för att kunna vara med någon annan,
och sedan vänder jag sida en gång till och stannar upp helt, ögonen fastnar och han, baristan kikar över för att se vad som hänt och jag låter håret falla ner över ansiktet så att ingen ser hur det hela rasar tillbaka, om än bara för en sekund och sedan känner jag hur någonting faller från mitt hjärta, ner i magen och lägger sig där.

när vet man att det är slut?
kanske när man känner sig mer kär i sina minnen än i den man har framför sig.

och jo. det kanske var slut trots allt.
jag låter ögonen leka över sidan om och om igen innan jag slår ihop boken och drar min stora dunjacka om axlarna,
ler mot baristan på vägen ut och han ler tillbaka med orden tack för idag, och sedan går jag till min frisör och gör mitt rödblonda hår mörkt, mörkt,
och när jag ser mig själv i spegeln efteråt känner jag inte igen mig själv längre.

jag går och handlar, och när jag ser upp mot speglarna där ovanför fruktdisken ser jag snövit titta tillbaka med ett rött äpple i handen.
det tar fram dina ögon så mycket mer,
men jag är inte säker på att jag vill se avgrunden i dem tydligare.

and you don't know that things haven't been easy, it's time now for you to see me, are you out tonight? are you out tonight?

och jag tror att jag lever i en tevesåpa när jag ser den silvriga saaben på andra sidan av avenyn, vid middagstid eller i mitt fall vinpimplartid,

och han ser mig inte fastän jag stannar upp av käftsmällen som sången han spelar på radion, den vars toner smyger ut genom hans halvt nedrullade bilruta och jag drar mössan ännu längre ned över öronen för jag vet inte vart jag ska ta vägen och det var för länge sedan och det borde inte vara tillåtet att bara dyka upp så här, i min stad som brukade vara hans men som inte är det längre,

jag är så oförberedd.

så jag springer iväg, fyller tomrummet i bröstet med vitt vin och tjejskratt, åker ner till överskattade avenyn igen, hånglar med en gammal granne som jag pratat med kanske tre, fyra gånger förut, medan jag varannan sekund ser mig över axeln, rädd för att han i den silvriga saaben ska se hur jag har blivit sedan han åkte.

jag blir inbjuden på kaffe någon dag (du vet ju vart jag bor) och hela, hela kvällen överröstas den där dansmusiken av den här låten som bara dunkar innanför mina tinningar,

med hår som blivit lockigt av allt regn som envisades med att falla den här kvällen.

jag känner hur mina murar börjar rasa och jag är rädd för att jag kommer att ångra det snart

och imorgon tar jag sovmorgon, är trött på att ha dagar utan att se solen alls,
mina händer är så kalla och jag önskar att jag kunde översätta takten i musiken som konstant ljuder i mina öron till ord, så att ni förstår hur det är, eller det kanske ni redan gör, jag vet inte.

jag tycker att det är så svårt att skriva nu, för det blir så meningslöst men framför allt så skjuter det ner de få meningsfulla texterna här nuförtiden så att de blir svårare att hitta,
och jag har alltid varit övertygad om att man bara får en chans till ett första intryck,
men vad vet jag nu för tiden,
människor kanske förändras trots allt...

jag kanske...

there's a battle between the athlete and himself, and between him and the people there to help

och spring, spring, stanna aldrig upp, inte ens för att fundera på varför du plötsligt inte kan läsa ett a4 längre, nej, spring spring och fundera inte över varför tiden rinner mellan dina fingrar och ditt hjärta slår fort, för det gör det när man springer men du får inte stanna, får inte vända dig om, måste fortsätta hoppa fram längs gatan och låta de där som tror att de känner dig förvånas och förundras över all denna energi, du som alltid haft skavsår i hjärtat och grå moln av ångest och all den där kunskapen i ögonen.

spring, spring, för du var ju så rädd när hösten kom, rädd för att vårens tankar skulle slå ner dig igen,
rädd för att allt skulle komma tillbaka och rädd för att allt skulle bli ännu värre utan solljuset och de gröna knopparna på träden, rädd för att du skulle låsa in dig bakom de där dubbla låsen på din dörr, tillbringandes dagar och nätter med att stirra in i dina vita väggar, stirra in i dig själv, betraktandes alla de där kedjorna som låste dig vid sängen i våras, som låste dig, tyngde ner dig till marken, fick dig att undra om det är så här det känns innan allting tar slut, fick dig att sluta se vårsolen och alla de där händerna som höll varandra,
alla de där tankarna som gjorde dig så rädd för dig själv.

spring, spring, och fundera inte över varför du trycket över bröstet ibland blir så hårt att du inte kan andas, varför du inte kan hålla dina ögon stängda, varför hjärtat bankar som trummorna som ekar ut, in i dina öron dag och natt,
fundera inte över varför du glömmer bort att äta och dricka och fundera inte över varför din hjärna går på högvarv, konstant, varför du inte kan fokusera blicken eller sitta still vid ett bord,
fundera inte över att du aldrig någonsin har varit sådan här förut och varför du klipper av dig ditt hår, eller över den totala avsaknaden av lycka i det som för alla andra ser ut som ett konstant lyckorus,
det där som egentligen bara är ett rus, som får dig att glömma allt det där som grävde gravar åt dig innan, ett rus som ständigt flödar genom vener och artärer.

och fundera inte över varför du inte kan fundera över någonting längre, över vem eller vad det var som lade bomben inuti hjärtat eller hjärnan, den där som exploderade ut över alla dina vita väggar och som gjorde dig så rädd för att stanna upp och tänka över rädslan för dig själv,
den där som bara lämnade kvar tanken om att spring, spring,
spring så att du aldrig kan hinna ifatt dig själv igen.

you could take me for a spell, drive your perfect rain, covered houses and empty streets, wet your lips and say my name

och ni vet,

natten smög sig på sakta,
det märktes inte,
och sedan smög jag in i en taxi,
och jag tror klockan var för mycket men,
på något sätt lyckas nätterna ändå alltid hålla sig unga;
kanske för att det blir mörkt så tidigt så här års.

och ni vet;
man sätter sig utanför på en bänk,
och grusvägen till dörren som den står bredvid
den är kantad av träd.
det är fint,
som om vi vore ute på landet fastän vi nyss var i stan,
och jag tänder min cigarett trots att skinnjackan redan luktar för mycket.

och han står framför,
några meters mellanrum,
precis som han inte vågat komma närmare fastän jag åkt med honom i en taxi hit redan.
och han ser på mig,
gåtfullt,
och jag vet inte om det är mitt eller hans eget mysterium han försöker lösa,
men det finns inga gatlampor här,
bara en lykta bredvid dörren
och sedan stjärnorna såklart,
och han ler och ber mig släcka cigaretten,
fastän det är hans egen,
och jag bara ler mot honom och skakar på huvudet.

och han vågar sig närmre,
försiktigt,
sätter sig bredvid,
och medan han kysser min hals ser jag upp mot stjärnorna och undrar hur länge jag ska stanna inatt.

ni vet,
jag vill aldrig ha det som är riktigt,
för mina fantasier verkar alltid överträffa verkligheten.

det känns bara i drömmarna.

det här är en utav de finaste bilderna jag vet.

samma sång, annan sångare

the sadest part of a broken heart, isn't the ending as much as the start

jag låtsas inte att de pojkar och män som jag kysser är du längre.
jag letar inte efter dig varje gång jag åker förbi din gamla hållplats, och mitt hjärta stannar inte längre till för att männen som sitter där ibland har din hårfärg eller en jacka i samma modell som den du brukade ha.
jag ser inte på den där bänken som vi brukade sitta på längre,
och jag tar inte omvägen om ditt hus när jag är ute och går på kvällen, vid den där tiden du brukade komma hem.
jag blir inte stum när jag träffar din bror och syster längre,
och jag inbillar mig inte att dina armar är runt mig varje gång jag somnar och vaknar.
jag måste inte titta efter ditt registreringsnummer när jag ser en silvrig saab längre, och jag tänker inte på dig varje gång jag hör en av de där sångerna.
jag kan stå på altanen vid huset vid havet utan att se dig sitta i en av sofforna, drickandes ur en ölburk med den där blicken som betyder kom hit och sätt dig bredvid mig i ögonen, och jag kan se på en solnedgång utan att minnas hur det var när vi brukade sitta där medan havet blev rosafärgat.
jag kan till och med sitta på en parkbänk utan att längta efter dina armar,
det enda som någonsin kunnat hålla ihop mig.

och jag drömmer inte om dig på nätterna längre,
jag inbillar mig inte att det kommer en tid, någon gång, då vi två ska hitta varandra igen, när vi ska hitta oss själva och nej, jag behöver inte inbilla mig att du ska laga mig mer.
ibland dyker du upp i min hjärna, men då suckar jag bara åt mig själv och skjuter dig till periferin,
och jag sitter inte längre och slår in ditt nummer på mobilen, bara för att försäkra mig om att jag inte har glömt det.

och det låter bra,
men ändå,
de där drömmarna var fina,
de höll mig uppe under de där dagarna då himlen var för grå,
för jag älskade i alla fall någon.
det var fint att älska någon.
jag tyckte om att jag älskade någon,
även om jag inte kunde vara med dig, så gjorde det mig trygg.

men jag tror att det är dags att vi säger adjö.
jag tror att det är dags att jag säger adjö,
och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

wasn't life supposed to be more than this?

jag är förvirrad.
mitt hjärta slår så lätt nu för tiden.
jag flyger till paris och kysser män med mörka ögon,
en dag efter att någon med ljusa ögon hållt fast mina händer i sin säng.
jag trodde att sådant borde kännas mer,
men jag antar att det inte var så farligt som hon som jag berättade det för verkade tycka.
när vet man?

mitt hjärta slår så lätt nu för tiden,
och det gör mig förvirrad.
jag vet inte riktigt vad jag ska göra,
för det är någonting mittemellan nu;
det är inget vemod, ingen melankoli som trycker mina axlar ner mot asfalten,
men inte heller några vingslag som för mig uppåt, mot det blå.
det slår bara lätt, som om det inte slog alls,
och jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att känna det.

jag leker med andra.

jag leker med mig själv.
jag går ut och dricker vin varje kväll men det ger ingen verkan längre.
slagen i bröstet blir varken snabbare eller långsammare,
det bara slår,
det där envisa hjärtat,
den där envisa takten,
så lätt,
och när en annan man som jag inte vill ska röra mig lägger armen runt min midja orkar jag inte ens bemöda mig med att gå därifrån.
det kanske är såhär det ska vara?

det kanske är så här det ska vara?
det kanske är så här det är att vara vuxen.
kanske är det där jag längtar efter bara en liten dröm om att vara barn igen,
om att inte veta allting om världen,
om att inte förstå.
kanske har jag bara vant mig,
kanske är det så här man ska göra.

kanske ska man låta främmande män lägga armen om en,
kanske är det så man ska starta något nytt?
jag vet inte hur man gör.
kanske är det så här det är att vara lycklig?
kanske är det så enkelt som att inte vara ledsen.
kanske har jag alltid haft fel,
det kanske bara är svart mot vitt i alla fall.

jag vet inte riktigt.
jag vet inte vad jag ska göra.
mitt hjärta slår så lätt nu för tiden;
och jag är förvirrad.