och det regnar och jag är helt ensam så jag går till biblioteket och hittar jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket, och jag lägger den emellan facklitteraturen i min famn, mellan den gula tjocka och den blå tjockare så att den inte ska synas och sedan slänger jag ned allt i min vita tygkasse som blivit grå av vädret.
sedan går jag i mina jodhpurs som snart är slitna till mjukhetens perfektion nerför avenyn, men det regnar fortfarande så jag fuskar och hoppar på en vagn till favoritcaféet där de vet vem jag är och sedan kryper jag ihop med boken och håller på att dö för att jag plötsligt minns precis hur det är, hur man vill stanna och springa iväg samtidigt för att det verkar som om man måste tappa sig själv för att kunna vara med någon annan,
och sedan vänder jag sida en gång till och stannar upp helt, ögonen fastnar och han, baristan kikar över för att se vad som hänt och jag låter håret falla ner över ansiktet så att ingen ser hur det hela rasar tillbaka, om än bara för en sekund och sedan känner jag hur någonting faller från mitt hjärta, ner i magen och lägger sig där.
när vet man att det är slut?
kanske när man känner sig mer kär i sina minnen än i den man har framför sig.
och jo. det kanske var slut trots allt.
jag låter ögonen leka över sidan om och om igen innan jag slår ihop boken och drar min stora dunjacka om axlarna,
ler mot baristan på vägen ut och han ler tillbaka med orden tack för idag, och sedan går jag till min frisör och gör mitt rödblonda hår mörkt, mörkt,
och när jag ser mig själv i spegeln efteråt känner jag inte igen mig själv längre.
jag går och handlar, och när jag ser upp mot speglarna där ovanför fruktdisken ser jag snövit titta tillbaka med ett rött äpple i handen.
det tar fram dina ögon så mycket mer,
men jag är inte säker på att jag vill se avgrunden i dem tydligare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Vi hade med oss den där boken till Italien och hade högläsning varje kväll. Och jo, jag gillade början bättre än slutet, men den kommer alltid finnas i mitt hjärta som den finaste.
läste också boken för några månader sen. Just de orden fastnade också i huvudet på mig.
även dessa fastnade.
"Till en början finns alltid valet att vara ensam. Sedan blir det inte ett val längre. När slutade det vara ett val? Vad är det i mig som har slutat att välja dig, som istället har flyttat in i dig så att jag måste vara med dig för att kunna vara med mig själv?"
om livet ändå kunde vara en dans på rosor.
Jag är inne i riktig läsperiod just nu, avverkar böcker som om de vore popcorn. Så nu fick jag ett ryck och beställde hem en ny uppsättning från Bokus, med bland annat den här. Tack för tipset.
man vet också att det är slut när man kommer på att alla minnen inte var så jävla underbara som man minns dom första gången.
jenny - jag blir så glad när jag får kommentarer av dig. jag har inte vågat läsa resten av boken än. jag sparar den till någon sen kväll när den där rastlösheten smyger sig på igen.
yen - åh, den sidan föll jag också för... mitt liv behöver inte alltid vara en dans på rosor... men någon gång då och då vore ju trevligt.
storey - jag tror du kommer gilla den.
heartbeats - du heter som en av mina gamla favoritlåtar. det är tur att jag fastnade för gonzales version först, med den där gamla pojkvännen, för även om jag inte kan lyssna på den längre kan jag alltid lyssna på orginalversionen. den är lättare att dansa till, vilket är något som jag gör oftare än att ligga still i soffan med en skiva på i bakgrunden och den största kärleken någonsin bredvid.
och vissa minnen glömmer man bara helt.
Skicka en kommentar