tisdag, november 20, 2007

there's a battle between the athlete and himself, and between him and the people there to help

och spring, spring, stanna aldrig upp, inte ens för att fundera på varför du plötsligt inte kan läsa ett a4 längre, nej, spring spring och fundera inte över varför tiden rinner mellan dina fingrar och ditt hjärta slår fort, för det gör det när man springer men du får inte stanna, får inte vända dig om, måste fortsätta hoppa fram längs gatan och låta de där som tror att de känner dig förvånas och förundras över all denna energi, du som alltid haft skavsår i hjärtat och grå moln av ångest och all den där kunskapen i ögonen.

spring, spring, för du var ju så rädd när hösten kom, rädd för att vårens tankar skulle slå ner dig igen,
rädd för att allt skulle komma tillbaka och rädd för att allt skulle bli ännu värre utan solljuset och de gröna knopparna på träden, rädd för att du skulle låsa in dig bakom de där dubbla låsen på din dörr, tillbringandes dagar och nätter med att stirra in i dina vita väggar, stirra in i dig själv, betraktandes alla de där kedjorna som låste dig vid sängen i våras, som låste dig, tyngde ner dig till marken, fick dig att undra om det är så här det känns innan allting tar slut, fick dig att sluta se vårsolen och alla de där händerna som höll varandra,
alla de där tankarna som gjorde dig så rädd för dig själv.

spring, spring, och fundera inte över varför du trycket över bröstet ibland blir så hårt att du inte kan andas, varför du inte kan hålla dina ögon stängda, varför hjärtat bankar som trummorna som ekar ut, in i dina öron dag och natt,
fundera inte över varför du glömmer bort att äta och dricka och fundera inte över varför din hjärna går på högvarv, konstant, varför du inte kan fokusera blicken eller sitta still vid ett bord,
fundera inte över att du aldrig någonsin har varit sådan här förut och varför du klipper av dig ditt hår, eller över den totala avsaknaden av lycka i det som för alla andra ser ut som ett konstant lyckorus,
det där som egentligen bara är ett rus, som får dig att glömma allt det där som grävde gravar åt dig innan, ett rus som ständigt flödar genom vener och artärer.

och fundera inte över varför du inte kan fundera över någonting längre, över vem eller vad det var som lade bomben inuti hjärtat eller hjärnan, den där som exploderade ut över alla dina vita väggar och som gjorde dig så rädd för att stanna upp och tänka över rädslan för dig själv,
den där som bara lämnade kvar tanken om att spring, spring,
spring så att du aldrig kan hinna ifatt dig själv igen.

3 kommentarer:

Yen sa...

den här ger mig hjärtklappning...

trasselfia sa...

då har jag lyckats förmedla känslan.

Anonym sa...

Kanske kan jag stanna om jag springer in i någon. Någon som håller kvar.

Det gör mig glad att du kommenterar, och att du gör det som du skriver.

Låt huset vid havet ta hand om dig nu.