think i will be alright, don't come closer morning light

och han kommer lite närmare hela tiden, ler, snart; bara någon decimeter från mitt ansikte, leendes, lite närmare, ännu närmare,
och jag ler, flyttar mig lite bakåt, lite mer, rynkar pannan sådär och spänner mina gröna i hans grå, det fungerar alltid lika bra, han ser fascinerad ut, funderar antagligen vem fan är hon egentligen och vart har hon fått den där blicken ifrån? jag är rätt säker, andra har sagt att de tvingats fundera ganska mycket, försökt lösa den där rebusen som blinkar i mina gröna, medan de har kysst mig har de stannat upp ibland och sagt något i stil med fan vad du är annorlunda men de har alltid lett samtidigt och låst fast mig med armarna så jag tar det alltid som en komplimang.
den här, han ler fortfarande och kommer lite, lite närmare och jag öppnar munnen på glänt, säger liksom välkommen in, han förstår nog det där tysta språket för hans läppar är snart på mina; en puss blir en kyss blir något annat, förlorar oss där och sedan slutar vi men börjar om igen och jag ler och ibland när han slår upp ögonen är mina redan öppna, hans blir förundrade, misstänksamma men sedan ler han igen och kysser mig på nytt.
han tar min hand, fingrarna inflätade i varandras, drar mig till ett nytt hörn och plötsligt ett halvt steg bort från mig, armarna utmed sidorna;
så... vad gör du på dagarna? vart bor du? berätta lite om dig själv nu, underförstått; vem är du egentligen? och jag stelnar till lite, måste ruska lite på axlarna för att bli charmig igen, tänker det är en komplimang att han vill veta mer om dig, inte ett hot,
men lyckas ändå känna mig inträngd, så efter några halva svar på hans frågor ser jag till att se på honom sådär igen så att jag blir inträngd mellan honom och en vägg istället för mellan hans frågor och en vägg och när vi ser in i varandras ögon nästa gång viskar han fundersamt mitt namn,
som om det var något slags svar på den där gåtan.

vi hinner bli nåt stort än, växa några meter innan sommaren blir oktober

so i heard it's no good to run, but it feels so much better now that it's done

när det är som bäst?
det är på torsdagskvällar som igår när han i grå kofta och halsduk trycker upp mig mot en scen och kysser mig länge, länge, medan tonight i have to leave it dunkar i högtalarna, och lamporna i taket sprider olika färger; först är hans linne blått, sedan gult, kanske grönt, och när det hinner bli rött har jag förlorat mig helt.
det är okej också när jag går förbi han med glasögonen som alltid vinkar och ler, han som jag fantiserar om att träffa i paris om några veckor och förlora mig helt i cigaretter, rött vin och hans skrattgropar.
mina skrattgropar syns när jag går och handlar på ica bredvid och han den nya, blonda ler och säger tack själv när han ger mig min växel tillbaka, då när han sträcker sig lite extra för att nudda mina fingrar samtidigt,
det är okej när han vännen som vill leva i en film sträcker sig över bardisken och kniper tag i min kind medan han säger du är så go',
och det är okej när hans vänner lägger armen runt mig i soffan och viskar skämt i mitt öra;

och hela tiden skriker bekräftelsemonstret efter mer, mer,
det tar fem minuter och sedan är den senaste glömd,
aldrig blir det nog,
och aldrig blir de rikigt bra nog för att stanna hos.

eller så är det jag som aldrig blir bra nog,
kanske för dom, men aldrig för mig?

our heroes withdrew

om dagarna ligger jag hemma en del, försökt driva ut det där viruset som har levt ett lyckligt liv inuti min kropp de senaste tre veckorna, men jag har tröttnat på det för det mesta och även om jag vaknar klockan fem på mornarna av att jag inte kan svälja utan att någon skär upp hela min hals samtidigt som den där lilla djävulen som sitter med en hammare på insidan av mitt huvud, även om jag antagligen borde bädda ner mig och se på ordjakten tills gröten i mina bihålor har lagt sig så orkar jag inte, teven är så ointressant, gör mig rastlös, så för det mesta tar jag bara mina tio milliliter hostmedicin och en nässpray i väskan och går ut i alla fall.
ute är det septemberväder, oftast regnar det när jag glömt jackan och ganska ofta är det strålande sol när jag har virat den största halsduken runt min såriga hals, men jag fryser inte direkt, orkar inte, klagar lite för syns skull när jag möter upp vänner på caféerna men egentligen så gör min dyblöta kofta mig inte så mycket,
det är mest skönt när jag kommer hem och får byta om till tights och den där gamla luvtröjan, när jag ställer mig och lagar kycklingthaisoppa med massor utav kryddor i. den blir alltid god men jag får aldrig i mig mer än en halv, kanske en hel skål om den är liten, men det känns ändå duktigt att ha ansträngt sig lite och soppa går ju faktiskt bra att frysa in. sådana små resonabla meningar säger jag till min mindre resonabla sida, den där som tar upp mer och mer plats, och jag svarar inte i telefonen när den ringer för jag vet inte riktigt vad jag ska säga,
kanske sitter jag och stirrar på det där a4-arket som jag borde lägga mer tid på, det där som borde bli avsevärt fler än ett a4-ark, men för det mesta tar jag bara femton milliliter morfinhostmedicin och en ipren eller två och sover bort kvällarna som jag vet ändå kommer att bli rastlösa. ibland ljuger jag och säger att jag var ute igår bara för att jag ska verka ha något slags liv men om jag ska vara ärlig så orkar jag inte ha ett liv,
jag sover hellre bort mina kvällar nu,
och om mornarna så vaknar jag ofta med förvirring av drömmarna´.
ibland handlar de om mintgröna hästar,
men för det mesta handlar de om honom.

she sent me an sms, but it felt more like an sos

och det är nog bara fem,
kanske tio centimeter mellan oss där i soffan,
och det är som om elledningar sicksackar mellan våra ben,
spänningen är som en sytråd som dras åt,
lite närmare,
bara lite närmare?

jag har en stormvind i min mage och den virvlar upp,
ut,
överallt,
genom armar och upp i huvudet och huvudet är lätt,
snurrar runt sig självt så många gånger att jag tappar räkningen,
blodet forsar genom kroppen,
och jag vet inte vad som pågår.

och jag flyttar upp benen,
han harklar sig och sätter sig tillrätta,
två centimeter ännu närmare,
och jag tänker att jag dör nu,
om mitt ben inte får röra hans nu kommer jag att dö,
om jag inte får känna någon slags värme,
någonting som tinar upp mitt kalla blod,
och mitt hjärta dunkar i otakt;
någonting är fel,
men så är det alltid.

en centimeter till, och så flyter vi ihop,
andas ut,
och jag vet att det inte är honom jag vill ha,
bara hans kropp bredvid,
och någonting är fel,
någonting är alltid, alltid fel.

jag har ingenting att skriva så jag ger er mina favoritsånger istället

i have a love
i have a love for this world
a kind of love that will break my heart
a kind of love that reconstructs and remodels the past
that adds the dryness to the dry august grass
that adds the sunshine to the magnifying glass
and makes me fight for something that just can't last

min mun och tunga har slutat prata om honom,
min hjärna har tröttnat på att tänka på honom,
när någon kysser mig i nacken låtsas jag inte att det är han längre,
och sångerna handlar inte om oss,
jag har tryckt iväg honom nu,

istället drömmer jag om honom varje varje natt,
han är där varje varje natt
och när jag vaknar känner jag mig lurad,
för jag vet inte hur jag ska trycka iväg honom från drömmarna,

men jag skjuter bort honom igen, för nu är jag vaken,
ordnar biljetter till spelningen på torsdag,
och sedan bokar jag den där flygbiljetten till paris.

we've got to go now, it itches in my heart

det där i glasen vägrar att sväva upp till mitt huvud, försöker men det är inte lönt och det är torsdagskväll och hon den blonda bredvid vill ha dans! dans! dans! och klockan är bara halv tolv när vi lämnar ölhaket och hon är vad man kallar för överförfriskad och hon smackar när hon pussar vårt sällskap som skall hem och sova inför tidig morgon lite för ljudligt på kinden innan de går åt sitt håll.
jag följer henne uppför tomma gator, staden är tom ikväll, det går långsamt för hon har klackar och jag låter det faktum att jag för en gångs skull inte har det representera mina känslor för kvällen;
bekvämt, inte mer, orkar inte.
hon drar mig upp till annat ölhak, jag säger jag vill hem, hon säger hon vill ut och dansa! dansa! dansa! och hon vill att jag ska följa med och jag skakar på huvudet när hon erbjuder mig en cigarett för jag orkar inte,
orkar inte,
orkar inte anstränga mig för att känna något slags rus när det ändå aldrig hjälper.

jag lämnar henne på ölhalket, följer inte med henne och hennes vänner in, min spårvagn går snart, måste springa! och jag springer lite upp mot hållplatsen och sedan låter jag spårvagnen köra förbi mig för jag vill gå hem, måste gå, gå bort någonting,
för någonting växer inuti och jag vet inte riktigt vad det är för något, jag pluggar in ipoden och försöker koppla låttexterna till någonting, fantisera sådär som jag alltid gör för att fylla min tid och hindra mig från att se den där tomheten och de tomma gatorna framför mig,
men det går inte längre,
det är något som växer inuti och jag vet inte vad det är, men det gör mig smärtsamt medveten om verkligheten, som om gatljusen blivit alldeles för starka, de bländar mig nästan där jag går och brukar bilarna verkligen köra sådär snabbt och ipoden går på shuffle men ingen låt passar, vad är det här och vem är jag och vad håller jag på med och är det här mitt liv och vad ska jag göra och imorgon, imorgon, kommer något vara annorlunda? och vart tog alla vänner vägen och jag vet inte vet inte vet inte vet ingenting längre,
hela jag är som ett frågetecken, ett rastlöst frågetecken som är frustrerat, ett frågetecken utropstecken och mannen som städar upp framför den lokala krogen nästan hemma ler lite mot mig men jag bara skakar på huvudet innan jag springer upp till dörren, låser upp och upp till översta våningen, av med kläder, ned i sängen, försöker lugna ner hjärnan, den går på högvarv och jag läser lite och jag förstår inte, klockan är ju bara tolv, telefonen ringer men jag stänger bara av den och sedan tänder jag lampan och läser lite och låter smattret mot takfönstret lugna ner.
när jag vaknar har jag sovit i fjorton timmar, ute regnar det och jag kryper in i min skinnjacka och driver runt planlöst på stan innan jag går ner mot terminalen och tar första bussen ut mot havet,
och där jag sitter, bussen halvtom,
undrar jag om allting syns utanpå,
hur skulle det inte kunna göra det?

your heart is an empty room, with walls of the deepest blue

och jag klamrar mig fast vid koppen med grönt chaité, kryper med fingrarna runtom som vore den min sista säkerhet och hon sitter där i skinnfåtöljen mittemot och hon pressar, trycker, säger att det är klart att jag ska gå dit och det är klart att jag ska ge honom mitt nummer och det är klart att han är intresserad när han är intresserad nog att komma ihåg varje liten detalj du någonsin nämnt för honom,
och jag sjunker djupare ner med axlarna, säger att nej, jag vill inte, det är för jobbigt, han är på andra sidan av fönsterrutan och även om han vinkar ut genom den till mig varje gång jag låter ögonen vandra inåt så är han fortfarande på andra sidan och tänk om tänk om han inte tänker på mig mer när jag har låtit skorna vandra ut genom dörren,
tänk om han bara ler åt den charmiga flickan, eller kanske den galna flickan, tänk om han bara skakar på huvudet och säger hej till nästa så fort jag har vänt blicken åt andra hållet;
men, snälla, jag känner honom ju inte ens,
och hon säger att hon vet att jag vill, kom igen, hon ser det på mig och det är väl klart att jag vill men bara om han vill och det vet jag inte om han vill,
och när hon inte hör viskar jag att det bara är för att jag är så dålig på misslyckanden, för att jag slår mig själv sönder och samman när jag förlorar, för att jag inte vill gå sönder och samman,
för att det är enklare såhär,
för att jag alltid har honom i fantasierna och i de där stunderna när vi ses,
för att ingenting någonsin kan ta slut om det aldrig riktigt börjat,
för att jag inte vill, kan ta chansen att låta någon komma nära nog att slå mig till marken men mest av allt för att jag är så rädd för hur stort mitt leende blir varje gång han lutar huvudet åt sidan och ler snett samtidigt som hans högra ögonvrå kryper upp sådär.

hon skakar på huvudet och säger att jag inte har någonting att förlora ju, och i mitt huvud ekar hjärnspökenas skrik mot väggarna,
och hon har inte en aning,
inte en aning om hur mycket han skulle kunna få mig att förlora.

when there's nothing left to burn you have to set yourself on fire