fredag, september 28, 2007

so i heard it's no good to run, but it feels so much better now that it's done

när det är som bäst?
det är på torsdagskvällar som igår när han i grå kofta och halsduk trycker upp mig mot en scen och kysser mig länge, länge, medan tonight i have to leave it dunkar i högtalarna, och lamporna i taket sprider olika färger; först är hans linne blått, sedan gult, kanske grönt, och när det hinner bli rött har jag förlorat mig helt.
det är okej också när jag går förbi han med glasögonen som alltid vinkar och ler, han som jag fantiserar om att träffa i paris om några veckor och förlora mig helt i cigaretter, rött vin och hans skrattgropar.
mina skrattgropar syns när jag går och handlar på ica bredvid och han den nya, blonda ler och säger tack själv när han ger mig min växel tillbaka, då när han sträcker sig lite extra för att nudda mina fingrar samtidigt,
det är okej när han vännen som vill leva i en film sträcker sig över bardisken och kniper tag i min kind medan han säger du är så go',
och det är okej när hans vänner lägger armen runt mig i soffan och viskar skämt i mitt öra;

och hela tiden skriker bekräftelsemonstret efter mer, mer,
det tar fem minuter och sedan är den senaste glömd,
aldrig blir det nog,
och aldrig blir de rikigt bra nog för att stanna hos.

eller så är det jag som aldrig blir bra nog,
kanske för dom, men aldrig för mig?

1 kommentar:

Anonym sa...

de där stunderna när det är som bäst, det är så lätt att vara lycklig då. Så svårt att vara bra nog för sig själv.