think i will be alright, don't come closer morning light

och han kommer lite närmare hela tiden, ler, snart; bara någon decimeter från mitt ansikte, leendes, lite närmare, ännu närmare,
och jag ler, flyttar mig lite bakåt, lite mer, rynkar pannan sådär och spänner mina gröna i hans grå, det fungerar alltid lika bra, han ser fascinerad ut, funderar antagligen vem fan är hon egentligen och vart har hon fått den där blicken ifrån? jag är rätt säker, andra har sagt att de tvingats fundera ganska mycket, försökt lösa den där rebusen som blinkar i mina gröna, medan de har kysst mig har de stannat upp ibland och sagt något i stil med fan vad du är annorlunda men de har alltid lett samtidigt och låst fast mig med armarna så jag tar det alltid som en komplimang.
den här, han ler fortfarande och kommer lite, lite närmare och jag öppnar munnen på glänt, säger liksom välkommen in, han förstår nog det där tysta språket för hans läppar är snart på mina; en puss blir en kyss blir något annat, förlorar oss där och sedan slutar vi men börjar om igen och jag ler och ibland när han slår upp ögonen är mina redan öppna, hans blir förundrade, misstänksamma men sedan ler han igen och kysser mig på nytt.
han tar min hand, fingrarna inflätade i varandras, drar mig till ett nytt hörn och plötsligt ett halvt steg bort från mig, armarna utmed sidorna;
så... vad gör du på dagarna? vart bor du? berätta lite om dig själv nu, underförstått; vem är du egentligen? och jag stelnar till lite, måste ruska lite på axlarna för att bli charmig igen, tänker det är en komplimang att han vill veta mer om dig, inte ett hot,
men lyckas ändå känna mig inträngd, så efter några halva svar på hans frågor ser jag till att se på honom sådär igen så att jag blir inträngd mellan honom och en vägg istället för mellan hans frågor och en vägg och när vi ser in i varandras ögon nästa gång viskar han fundersamt mitt namn,
som om det var något slags svar på den där gåtan.