fredag, september 14, 2007

we've got to go now, it itches in my heart

det där i glasen vägrar att sväva upp till mitt huvud, försöker men det är inte lönt och det är torsdagskväll och hon den blonda bredvid vill ha dans! dans! dans! och klockan är bara halv tolv när vi lämnar ölhaket och hon är vad man kallar för överförfriskad och hon smackar när hon pussar vårt sällskap som skall hem och sova inför tidig morgon lite för ljudligt på kinden innan de går åt sitt håll.
jag följer henne uppför tomma gator, staden är tom ikväll, det går långsamt för hon har klackar och jag låter det faktum att jag för en gångs skull inte har det representera mina känslor för kvällen;
bekvämt, inte mer, orkar inte.
hon drar mig upp till annat ölhak, jag säger jag vill hem, hon säger hon vill ut och dansa! dansa! dansa! och hon vill att jag ska följa med och jag skakar på huvudet när hon erbjuder mig en cigarett för jag orkar inte,
orkar inte,
orkar inte anstränga mig för att känna något slags rus när det ändå aldrig hjälper.

jag lämnar henne på ölhalket, följer inte med henne och hennes vänner in, min spårvagn går snart, måste springa! och jag springer lite upp mot hållplatsen och sedan låter jag spårvagnen köra förbi mig för jag vill gå hem, måste gå, gå bort någonting,
för någonting växer inuti och jag vet inte riktigt vad det är för något, jag pluggar in ipoden och försöker koppla låttexterna till någonting, fantisera sådär som jag alltid gör för att fylla min tid och hindra mig från att se den där tomheten och de tomma gatorna framför mig,
men det går inte längre,
det är något som växer inuti och jag vet inte vad det är, men det gör mig smärtsamt medveten om verkligheten, som om gatljusen blivit alldeles för starka, de bländar mig nästan där jag går och brukar bilarna verkligen köra sådär snabbt och ipoden går på shuffle men ingen låt passar, vad är det här och vem är jag och vad håller jag på med och är det här mitt liv och vad ska jag göra och imorgon, imorgon, kommer något vara annorlunda? och vart tog alla vänner vägen och jag vet inte vet inte vet inte vet ingenting längre,
hela jag är som ett frågetecken, ett rastlöst frågetecken som är frustrerat, ett frågetecken utropstecken och mannen som städar upp framför den lokala krogen nästan hemma ler lite mot mig men jag bara skakar på huvudet innan jag springer upp till dörren, låser upp och upp till översta våningen, av med kläder, ned i sängen, försöker lugna ner hjärnan, den går på högvarv och jag läser lite och jag förstår inte, klockan är ju bara tolv, telefonen ringer men jag stänger bara av den och sedan tänder jag lampan och läser lite och låter smattret mot takfönstret lugna ner.
när jag vaknar har jag sovit i fjorton timmar, ute regnar det och jag kryper in i min skinnjacka och driver runt planlöst på stan innan jag går ner mot terminalen och tar första bussen ut mot havet,

och där jag sitter, bussen halvtom,
undrar jag om allting syns utanpå,
hur skulle det inte kunna göra det?

1 kommentar:

Laanna sa...

Vissa saker syns nog utanpå, om man tar sig tid att titta.
Fin text!