don't close your eyes

och där jag går längs havsslingan ännu en kväll, med hörlurar i öronen och den där tröjan idag igen över axlarna är luften alldeles klar och lätt och himlen har inte ens hunnit mörkna än när någon plötsligt hoppar ur bilen jag passerar, går rakt mot mig och jag ler och säger nämen hej och han ler och sträcker ut armarna, ut och runt om och jag trycker mig lite lätt emot honom för att jag tycker att han är värd det, kan trycka mig lite mot honom, behöver inte vara så sval, luften är sval nog för mig också ikväll. han har skaffat lite skägg och ser bohemisk ut och han säger att han ska grilla med några gamla vänner men att han gärna följer mig en sväng om jag vill och jag säger att det är klart att jag vill det och sedan går vi och pratar gamla minnen och till slut kommer vi fram till den vackraste utkiksplatsen i världen och han säger att han aldrig har varit här förut och jag säger att det är den finaste platsen jag vet och han ser på mig och nickar medan solen går ner ikväll igen.
jag berättar om min sommar som aldrig kom och han berättar om sin och jag skrattar för att han är rolig och vi sitter nära och hans andedräkt tinar upp mitt inre lite och han berättar att han reser om tre veckor, bort och iväg någonstans och jag tittar längtansfullt mot det blå där borta och han ser på mig med en rynka i pannan medan han säger att han tror att jag skulle behöva komma bort, iväg också och jag tänker att jag vet, jag vet. sedan träffar jag hans vänner, men jag klarar inte av att vara öppen och trevlig mot människor jag inte känner ikväll, kommer inte på något bra att säga, så han tar tag i min arm och frågar om jag vill gå en sväng till. vi går till nästa utkiksplats, klättrar ut på klipporna och havet har fått den där blå färgen som jag aldrig kommer att kunna beskriva, sådär som det bara är när solen är på väg att försvinna bakom horisonten,
och han säger att det är någonting med mig, någonting som sätter stopp, som om jag vore en dålig idé, på fel sida av gränsen,
som om han var på fel sida av min gräns,
och jag kanske borde bli förolämpad men jag vet att det är sant,
så jag finner mig själv bara nickandes och leende och sedan säger jag att havet är vackert.

jag brukade citera evert taube, jag brukade gå bredvid dig

och himlen är gulsvartblå framför mig och speglar sig i havet som kastar sig upp mot stenarna och formar kaskader av vitt skum och vattendropparna flyger genom luften, ända fram till min kind där jag står lutad mot en vägstolpe i en tröja som inte är min men som låg i min garderob i alla fall,
och jag står där, lutad mot en vägstolpe, helt ensam, bara jag och havet och himlen och i hörlurarna sjunger håkan om att solen har gått upp men att den inte lyser på oss,
och jag står där och försöker insupa allting, försöker ta kort och sortera in dem i album i huvudet, står och stirrar på skönhet, liv,
försöker svälja det och låta det fylla upp det där tomrummet inuti, ta över, få någonting inom mig att forma kaskader av någonting, vadsomhelst, allting, så länge det är någonting annat än ingenting,
jag är så trött på ingenting,
och vid horisonten ser jag ljusen ifrån ett stort skepp och månen lurar bakom de svarta molnen som tornar upp sig bakom mig och havet sjunger och det borde vara storslaget och håkan sjunger i öronen om hur mina tankar har gått i cirklar och om hur det inte finns någon tid att vila och jag bara står där och låter tankarna snurra runt runt runt och jag tänker att jag brukade gå här bredvid dig, och det gör inte ont att tänka tanken längre, känns bara som ett ingenting, ett faktum precis som vad som helst annat, som att ett plus ett är två fast det tydligen aldrig är det i alla fall i verkligheten,
och medan jag undrar varför jag bara saknar dig när du är alldeles bredvid sjunger håkan i mina öron;
måste härifrån måste härifrån måste härifrån måste härifrån måste härifrån.

always new depths

och jag lovar,
om du bara tar mig med dig någon annanstans,
om du bara låter din hand snudda på en ny gata,
eller låter mig falla ihop på en ny trottoar,
bara du tar mig med, bara du har ögon som glittrar av andra anledningar än tårar, bara du är tyst och lyssnar, kysser bort demoner och inte får mig att skämmas för allt det där, bara du slutar dra i mig utan bara låter mig linka efter, bara du får mig att skratta och glömma,
bara du dansar tätt intill när alkoholen har tagit över mig, bara du håller undan min alldeles för långa lugg när alkoholen vill upp igen, bara du håller mig och kysser mig på handen istället för på munnen och bara du klappar mig över pannan när jag behöver sova, bara du låter mig bjuda ibland för att jag inte ska känna mig skuldbelagd, bara du inte kräver svar på frågor som jag aldrig vågar ställa mig själv,
bara du sätter dig på den där trottoarkanten med mig klockan halv tre på en torsdagsnatt och letar stjärnor på himlen,
bara du låter mig se på dig sådär medan du sover,
bara du gör allt det,
bara du stryker undan den där hårslingan bakom mitt öra,
bara du viskar i mitt öra de där kvällarna när jag inte kan andas riktigt,
att allt kommer att bli bra,

bara du lovar mig att allt kommer att bli bra.

i am leaving you because i don't love you

i am finally seeing, that i was the one worth leaving

och han ser på mig på ett sätt jag inte riktigt förstår, som får mig att undra om han riktigt förstår. jag är i hans stad, min gamla stad, den som aldrig kommer att bli hans för att det finns så mycket annat här förutom honom, och det känns inte som att han passar in riktigt, känns som om staden har för många gator och för många blondiner för att han riktigt ska kunna slappna av.
på bordet framför oss två glas, ett med öl och ett med vin och jag undrar om vi i själva fallet är likadana, lika omöjliga att stanna, lika nöjda med att aldrig bli nöjda, och känslan kryper upp längs min ryggrad att även om vi två springer lika fort så skulle en dag våra fötter börja röra sig åt motsatta håll, mest för att slippa tävla om vem som kan röra sig snabbast,
doften av blod,
en blottad strupe,
våra vänner framför scenen några meter bort.
sedan undrar jag om jag någonsin kommer att kunna vara säker på att jag inte är en i raden av alla andra blondiner i den här staden,
jag skulle till och med kunna gå som brunett,
och när vi lever våra liv på olika håll, fastän parallellt, hur kan jag någonsin veta om jag är just sådär speciell som han viskar i mitt öra att jag är medan han håller min hand?
något säger mig att jag inte är det.
och när hans blick vandrar ner längs vägen in i mina ögon fäller jag upp muren,
tror,
nästan vet,
att vår första natt tillsammans alltid kommer att vara den sista,

han kommer aldrig att bli min enda,
och stockholm kommer aldrig att bli min stad.

om det inte går nu så skjuter vi bara fram det för det ordnar sig

och där, på andra sidan gatan ser jag bilen,
jag minns, jag vet, den är hans, visst är den,
här för att hämta upp brodern.
jag låter snabbt blicken svepa över svart lack, över fint märke,
det är din pappas bil,
sedan när ögonen nästan når förarrutan vänder jag mig och skrattar mot en vän,
ett sådant där gapskratt,
ser du, jag är glad.
jag lever visst,
klockan är ett på torsdagsnatten och jag har nakna ben och ölfläckar på min t-shirt.
och jag skrattar,
ser du?

ser du att jag alltid vänder mig bort innan jag ser dig?
ser du att det är för att jag inte klarar av hur du ser på mig,
nej,
förresten,
sudda ut,

jag menar hur du ser igenom mig.

jag lutar mig mot den andra bilen och hoppar in i baksätet,
skjuts hem,
och vi kör förbi hans svarta lack.
bort, iväg,
de kan inte se igenom mig som honom.
bort, iväg.

jag kommer hem,
inser att jag måste packa väskan,
jag tar tåget till huvudstaden imorgon.
bort, iväg.

men jag vet att medan jag somnar kommer jag önska att han satt på sängkanten och strök mig över pannan medan hans ögon såg rakt igenom mig,
önskar att han för en gångs skull bara skulle säga något enkelt.
shh, trassel. det kommer att ordna sig. det gör det alltid.

a change would only do you good

och det är liksom bara så att jag inte kan begränsa mig till att göra bara en enda sak längre,
måste låta fingrar, ben, armar flyta ut överallt,
ord, tankar,
de flödar, ner för halsen ut på golven, är överallt numera,
rastlösheten kryper i mig, måste göra någonting, måste passa på,
ikväll,
kanske är ikväll kvällen då det faktiskt händer,
kvällen då något kanske förändras,
kvällen då något kanskr känns.

men här sitter jag framför fyrtiotvåtummaren i huset vid havet, i den beige mjuka soffan med alla kuddar och tittar på dvdbox samtidigt som jag pratar i telefon och med tre personer via msn,
fötterna smattrar fram och tillbaka över soffbordet medan jag inser att jag har missat allt av värde på skärmen där vid andra väggen,
ser på klockan, elva,
nej jag hinner inte in till stan nu, hinner inte ikväll,
så jag planerar morgondagen istället,
imorgon kväll,
planerar för att det ska kännas spontant,
spontant,
men mest hoppas jag att imorgon kanske blir dagen då någonting
förändras.

i'm counting up the cost of time

och inatt drömde jag en mardröm,

att jag missade tåget,

någonstans.

och jag förstod ingenting, för jag är väl alltid ute i god tid?

eller?

you don't know anything, so please don't ask me any questions

och han fångar min blick och jag ler med hela ansiktet,
han är smal, sådär; jag tror det kallas gänglig,
och det verkar som om det inte bara är håret, utan hela han som har blivit längre.
han slänger en arm runt mig och jag slänger båda runt honom, för han är en av de där som jag bara träffar på då och då,
och då kan jag kosta på mig att vara närmare.
han berättar att han åker till den där staden snart, sedan vidare, och jag minns att jag måste bort, tror att han ser längtan i mina ögon,
han är vacker,
jag känner honom inte ens.

och några timmar senare vill jag inte ens se mig själv i ögonen efter att jag druckit upp en hel flaska vin ensam, tänker att jag borde vara mer berusad, inte stå upp stadig på höga klackar såhär,
funderar på ifall vinet är ett sätt att komma bort, iväg,
tänker att jag borde sakta ner mig själv,
komma in i något behagligt, något mitt emellan det här högvarvet och att ligga ensam på badrumsgolvet i fosterställning,
någonting mitt emellan.
vi tar vagnen in till stan, står på gästlistor,
jag dansar, låter någon kyssa mig längs med halsen men vänder undan när han närmar sig munnen, knuffar bort,
ber bartendern om ett glas vatten, stapplar ut, upp längs avenyn som vanligt och hoppar in i en taxi,
hem, nu,
ensam inatt,
vill vara ensam inatt,
vill krypa ner i vita lakan och låta nattluften blåsa bort den där avsaknaden av vad det nu är jag saknar, vill sova bort, iväg,
vill nog bort, iväg,
så när morgonen kommer reser jag mig upp, drar upp håret i en knut och tar på mig kläder, packar en väska,
åker bort, iväg, i alla fall lite,
ut till havet,
huset är tomt idag också,
det är så fint, men jag behöver nog komma längre bort, iväg,
och medan jag somnar på altanen med en treo i glaset bredvid tänker jag att nästa år,
nästa år,
bort, iväg, bort,
på riktigt,
och inte på grund av en flaska vin.

a battle that lasts a lifetime, a fight that never ends

och jag lämnar någon slags trygghet för varje dag som går,
för han var en trygghet,
någonting att hålla fast vid,
även fast han inte riktigt är här längre,
även fast jag vägrar att släppa honom in.
och havet som jag seglar ut emot,
det är något annat hav än det som var hans blå,
för varje gång jag vet att de är nära nu,
då vänder jag blicken nedåt,
byter bittra ord blandade med artighetsfraser med hans skor i stället.

och jag träffar hans far ibland,
hans far med de snälla blå,
han brukar se på mig,
milt,
som om han visste någonting om mig som inte ens jag vet,
och jag undrar varje gång om det syns utanpå,
om det här ärret som är jag,
om det syns utanpå,
men jag hinner alltid säga hej då innan hjärtat hinner fråga.

och när natten är sen och morgonen tidig står jag vid ett fönster,
ser ut,
och jag vänder mig inte ens om när hans hand lägger sig på min axel,
när han frågar varför jag måste vara så svår.

jag svarar,
viskar,
för att det är lättare så.

tears stream down your face when you lose something you can't replace

och jag tillbringar dagar med att leta efter orden, med att försöka föreviga alla ögonblick, med att formulera, modellera dem till verklighet, till skönhet, bara för att få dem att fastna, stanna kvar, för att leka i min hjärna men framför allt i mitt hjärta,
men jag kan inte längre.
jag tillbringar nätter med att försöka att inte glömma hur fingrar stryker, hur solar går ner och månar går upp, med att försöka ta det till mig, det vackra och det fula, allt, vill bara ha det i mig, runt mig, överallt,
men jag kan inte längre,

för jag ser bara sådant som är nytt, den där muskeln i mitt vänstra bröst slår bara till när något är nytt, skinande eller smolkigt spelar ingen roll så länge det är nytt,
och nu är allt nytt över; det mousserande och ölet är avslaget, teet har blivit smaklöst, himmelen målas i samma färger varje kväll och solstrålarna når inte fram till mig längre,
stjärnorna är fortfarande kvar, precis som de var för två år sedan,
familjens klagan är precis samma som den har varit de senaste tjugo åren och jag har tappat tron på att den någonsin ska mattas ner, så jag låter den bara vara, låter bara rummet vara, avlägsnar mig själv därifrån när orden blir hårda, gråa,
och min kärlek till honom har blivit gammal,
den enda kärlek jag någonsin haft,
gammal kärlek,
aldrig mera glöd,
jag har tappat all min glöd.
och där på kvällen, är himmelen precis lika nattsvart som den blir efter varje dag,
och ingenting blev nytt idag heller.
jag log inte mot den söta flickan på andra sidan av kakmontern som gjorde grimaser mot mig på arbetet,
kaffet är kallt,
och musiken går för sig själv.
och plötsligt hör jag fix you börja,
och jag önskar att någon kunde fixa mig,
och plötsligt finner jag mig själv mot en dörrkarm,
och plötsligt börjar tårarna rinna,
till de där tonerna, till de där orden, till de där förlorade minnena,
plötsligt gråter jag för första gången på nästan ett år,
tysta tårar som vägrar sluta, rinner över kinden och droppar ner på min vita skjorta,
små genomskinliga prickar över mitt vänstra bröst,
men de värmer inte.
där sitter jag och stirrar på himlen utanför, på stjärnor och på min reflektion i fönstret,
och jag gråter över att jag har tappat alla mina ord,
jag har tappat alla färger,
och jag gråter över att jag är färgblind i en värld full av alla dessa vackra färger.

jag kan inte längre.

GE MIG NÅT SOM KÄNNS!

i can't afford you

och hans bror kommer förbi, jag säger till arbetskamraten att jag går ut och sätter mig med honom ett tag och han äter glass och dricker mineralvatten och jag dricker dubbel espresso och äter ingenting alls. det var så länge sedan vi såg varandra och jag minns att jag ju kände honom först, att jag träffade kärleken i form av en väns bror, och det är kanske inte så underligt att vår vänskap flöt undan sådär när vågorna drog mig ut på ett hav av de käraste blå ögon jag någonsin sett,
fastän deras ögon är likadana var hans par något annat.
brodern kramar om mig och jag minns att jag tycker om honom, fast på ett annat sätt. han har fått min telefon att vibrera och pipa fler gånger än någon annan de senaste dagarna, och jag beter mig på samma sätt som jag gör mot alla, som om de är mitt allt och jag vet inte om det är en bra idé att träffa honom,
vet inte vad som sägs om mig,
vet inte om jag använder honom som en stig för att komma närmare den andre,
visserligen en grusstig som jag är barfota på, för det gör ont och jag vill egentligen stanna,
men man måste tydligen alltid fortsätta, även om det är åt fel håll.

jag säger att jag måste fortsätta arbeta, han stannar ett tag och kramar om mig när han ska gå, frågar när jag slutar och jag säger att jag inte arbetar så länge ikväll, jag är ledig för planer. han nickar och säger att de tänkte åka ut till havet, grilla och ha en sommarkväll, han och hans bror och hans vänner,
sedan försöker han ignorera hur min blick slocknar när han nämner hans namn och säger att jag väl kan ringa när jag slutat och vänder sig mot dörren.
jag har blivit snabbare nu, hinner plocka upp mig själv från golvet och pussla ihop bitarna, kanske inte allt på rätt plats, men ändå,
innan han går hinner jag säga
hälsa honom,
och han nickar förstående,
för han vet att jag inte kommer att ringa.

lost in the sun, can anybody find their home?

och hon har fortfarande halmhår, hon min vän. hon har halmhår och jag har rödblontljusbruntguldfärgade lockar, som inte riktigt vet vilken färg de ska ta till sig för att de inte riktigt vet om det är sommar eller höst. lockarna borde vara blonda så här års, deras hyllning till solen eller något sådant, men de är inte det i år och min hud är inte brunbränd,
mina mörkröda naglar och mina gröna ögon står för min färg i år.
och jag är inte säker på att jag kommer att hinna ikapp sommaren i år, snart är den över, jag kan känna det, och jag har inte alls legat ute vid havet och smakat salt, inte haft de där strandkvällarna med öl, brasa och volleyboll, allt det där vi brukade ha. jag har haft dagar på jobbet, suckar över det regniga grå utanför fönstret så fort jag blivit ledig,
jag har haft andras läppar och armar över och runt mig, men inte dina.
den här sommaren har inte varit du, inte alls, faktiskt,
och jag tror att det här är de första veckorna sen vi sågs för första gången som jag inte har varit din,
för nu för tiden är jag tydligen bara min, min, min, min egen, och jag är nog allt jag har,
men för det mesta känns det okej.

hon har halmhår och berättar om sin sommar, och jag berättar om min, om de där stunderna som man bara kan skratta åt och om pojkarna som har varit fel och hon bjuder mig på en öl på den där fina baren med uteserveringen och solstrålarna smeker göteborgs gatstenar den här kvällen, som för att gottgöra all den tid som solen svek.
temperaturen tillåter att vi sitter i små shorts och blusar fastän att det är kväll, och jag tänker att de här veckorna som kommer kanske är den sommar jag får,
och jag kanske borde ta vara på dem.

sedan gör en solstråle en reflex i gatufönstret mittemot, bländar till,
och jag undrar om tillräckligt mycket smekande solstrålar kan få ögonen att glömma allt regn.

let's go to brighton on the weekend

och jag vill ha tillbaka mina ord.

via niotillfem hittade jag en konstnär,

och jag dör lite när jag tänker på hur mycket min far skulle tycka om det här.

jag älskar det.

det är nåt av det finaste jag har sett.

the reasons all have run away, but the feeling never did

och i år kommer jag inte att sitta i dina föräldrars berså och äta jorgubbstårta i solskenet med din släkt,

livrädd,

och i år kommer jag inte att ringa dig heller,

inte skicka något sms,

så som jag gjorde förra året.

i år kommer jag inte att visa att jag lever alls,

trots att jag vet att du antagligen skulle behöva en till gratulation.

jag tror det blir bäst såhär.

jag är inte din att rädda längre.

men i alla fall,

grattis på födelsedagen.