och jag tillbringar dagar med att leta efter orden, med att försöka föreviga alla ögonblick, med att formulera, modellera dem till verklighet, till skönhet, bara för att få dem att fastna, stanna kvar, för att leka i min hjärna men framför allt i mitt hjärta,
men jag kan inte längre.
jag tillbringar nätter med att försöka att inte glömma hur fingrar stryker, hur solar går ner och månar går upp, med att försöka ta det till mig, det vackra och det fula, allt, vill bara ha det i mig, runt mig, överallt,
men jag kan inte längre,
för jag ser bara sådant som är nytt, den där muskeln i mitt vänstra bröst slår bara till när något är nytt, skinande eller smolkigt spelar ingen roll så länge det är nytt,
och nu är allt nytt över; det mousserande och ölet är avslaget, teet har blivit smaklöst, himmelen målas i samma färger varje kväll och solstrålarna når inte fram till mig längre,
stjärnorna är fortfarande kvar, precis som de var för två år sedan,
familjens klagan är precis samma som den har varit de senaste tjugo åren och jag har tappat tron på att den någonsin ska mattas ner, så jag låter den bara vara, låter bara rummet vara, avlägsnar mig själv därifrån när orden blir hårda, gråa,
och min kärlek till honom har blivit gammal,
den enda kärlek jag någonsin haft,
gammal kärlek,
aldrig mera glöd,
jag har tappat all min glöd.
och där på kvällen, är himmelen precis lika nattsvart som den blir efter varje dag,
och ingenting blev nytt idag heller.
jag log inte mot den söta flickan på andra sidan av kakmontern som gjorde grimaser mot mig på arbetet,
kaffet är kallt,
och musiken går för sig själv.
och plötsligt hör jag fix you börja,
och jag önskar att någon kunde fixa mig,
och plötsligt finner jag mig själv mot en dörrkarm,
och plötsligt börjar tårarna rinna,
till de där tonerna, till de där orden, till de där förlorade minnena,
plötsligt gråter jag för första gången på nästan ett år,
tysta tårar som vägrar sluta, rinner över kinden och droppar ner på min vita skjorta,
små genomskinliga prickar över mitt vänstra bröst,
men de värmer inte.
där sitter jag och stirrar på himlen utanför, på stjärnor och på min reflektion i fönstret,
och jag gråter över att jag har tappat alla mina ord,
jag har tappat alla färger,
och jag gråter över att jag är färgblind i en värld full av alla dessa vackra färger.
jag kan inte längre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Fina fina du, det gör ont att läsa. Kan det kanske vara så att man måste nå botten ibland för att kunna trycka ifrån och nå ytan? Kan att du gråter för första gången på ett år kanske vara ett gott tecken? Kan det kanske vara dags att gå och prata med någon? Jag vet inte, bara du vet.
Men här har du inte tappat orden, för aj, det känns.
Och jag lyckades trots allt villa bort mig i din lilla storstad och hittade varken kontiki eller någon annan klubb. Men underbart var det ändå, mellan dropparna.
Åh, darl, det här känns. Rakt in i hjärtat och ganska mycket runt omkring, ner mot och i magen.
När jag grät för första gången på väldigt länge var det som en befrielse, som en stor knut som löstes upp och följdes av flera stunder av tårar, alltid värmande. Jag är glad att de är där igen, för avsaknad av tårar tror jag visar på en väldigt hård och smärtsam knut inuti. Kanske började du lösa upp din knut när du grät för första gången på ett år, en sådan där knut som man måste vara färgblind för att kunna knyta upp för det är så många färgglada minnen som strålar från sådana knutar och skulle blända en om man skulle kunna se alla färger.
Fan vad jag känner som du just nu. bra skrivet.
Skicka en kommentar