i can't afford you

och hans bror kommer förbi, jag säger till arbetskamraten att jag går ut och sätter mig med honom ett tag och han äter glass och dricker mineralvatten och jag dricker dubbel espresso och äter ingenting alls. det var så länge sedan vi såg varandra och jag minns att jag ju kände honom först, att jag träffade kärleken i form av en väns bror, och det är kanske inte så underligt att vår vänskap flöt undan sådär när vågorna drog mig ut på ett hav av de käraste blå ögon jag någonsin sett,
fastän deras ögon är likadana var hans par något annat.
brodern kramar om mig och jag minns att jag tycker om honom, fast på ett annat sätt. han har fått min telefon att vibrera och pipa fler gånger än någon annan de senaste dagarna, och jag beter mig på samma sätt som jag gör mot alla, som om de är mitt allt och jag vet inte om det är en bra idé att träffa honom,
vet inte vad som sägs om mig,
vet inte om jag använder honom som en stig för att komma närmare den andre,
visserligen en grusstig som jag är barfota på, för det gör ont och jag vill egentligen stanna,
men man måste tydligen alltid fortsätta, även om det är åt fel håll.

jag säger att jag måste fortsätta arbeta, han stannar ett tag och kramar om mig när han ska gå, frågar när jag slutar och jag säger att jag inte arbetar så länge ikväll, jag är ledig för planer. han nickar och säger att de tänkte åka ut till havet, grilla och ha en sommarkväll, han och hans bror och hans vänner,
sedan försöker han ignorera hur min blick slocknar när han nämner hans namn och säger att jag väl kan ringa när jag slutat och vänder sig mot dörren.
jag har blivit snabbare nu, hinner plocka upp mig själv från golvet och pussla ihop bitarna, kanske inte allt på rätt plats, men ändå,
innan han går hinner jag säga
hälsa honom,
och han nickar förstående,
för han vet att jag inte kommer att ringa.