a battle that lasts a lifetime, a fight that never ends

och jag lämnar någon slags trygghet för varje dag som går,
för han var en trygghet,
någonting att hålla fast vid,
även fast han inte riktigt är här längre,
även fast jag vägrar att släppa honom in.
och havet som jag seglar ut emot,
det är något annat hav än det som var hans blå,
för varje gång jag vet att de är nära nu,
då vänder jag blicken nedåt,
byter bittra ord blandade med artighetsfraser med hans skor i stället.

och jag träffar hans far ibland,
hans far med de snälla blå,
han brukar se på mig,
milt,
som om han visste någonting om mig som inte ens jag vet,
och jag undrar varje gång om det syns utanpå,
om det här ärret som är jag,
om det syns utanpå,
men jag hinner alltid säga hej då innan hjärtat hinner fråga.

och när natten är sen och morgonen tidig står jag vid ett fönster,
ser ut,
och jag vänder mig inte ens om när hans hand lägger sig på min axel,
när han frågar varför jag måste vara så svår.

jag svarar,
viskar,
för att det är lättare så.