och där, på andra sidan gatan ser jag bilen,
jag minns, jag vet, den är hans, visst är den,
här för att hämta upp brodern.
jag låter snabbt blicken svepa över svart lack, över fint märke,
det är din pappas bil,
sedan när ögonen nästan når förarrutan vänder jag mig och skrattar mot en vän,
ett sådant där gapskratt,
ser du, jag är glad.
jag lever visst,
klockan är ett på torsdagsnatten och jag har nakna ben och ölfläckar på min t-shirt.
och jag skrattar,
ser du?
ser du att jag alltid vänder mig bort innan jag ser dig?
ser du att det är för att jag inte klarar av hur du ser på mig,
nej,
förresten,
sudda ut,
jag menar hur du ser igenom mig.
jag lutar mig mot den andra bilen och hoppar in i baksätet,
skjuts hem,
och vi kör förbi hans svarta lack.
bort, iväg,
de kan inte se igenom mig som honom.
bort, iväg.
jag kommer hem,
inser att jag måste packa väskan,
jag tar tåget till huvudstaden imorgon.
bort, iväg.
men jag vet att medan jag somnar kommer jag önska att han satt på sängkanten och strök mig över pannan medan hans ögon såg rakt igenom mig,
önskar att han för en gångs skull bara skulle säga något enkelt.
shh, trassel. det kommer att ordna sig. det gör det alltid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Men ibland gör det sådär ont ju. Och ibland tror jag att jag är mer genomskinlig när jag inte vill träffas och när jag skrattar extra högt med hans kompisar. Som att smärtan syns mer om jag försöker dölja den.
jag ser den så mycket mer,
de som står nära ser den mer,
men han, på andra sidan vägen,
tvivlar lite för mycket på mig och oss båda två för att våga se det,
eller kanske står han nära nog och den enda man verkligen försöker lura är en själv.
Skicka en kommentar