well the sun don't shine forever, but as long as it's here then we might as well shine together

och jag vet inte vem jag är i din värld. jag tror inte att du hade haft några problem med att berätta det för mig, om jag frågade,
så jag antar att jag egentligen inte vill veta.

du står två meter bort och din blick glider över allt som omger oss och jag vet att du letar efter någonting att fokusera på; någonting som passar in i den subjektiva, sceniska verklighet som du lagt hela ditt liv på att upprätthålla,
och jag kan inte säga att du gör fel i det längre,
för livet har väl ingen mening;
du försöker väl bara skapa dig din egen.

din blick landar på mig och jag tror inte att du letar längre. din hand ligger över min och du är alltid trygg bredvid mig. jag antar att jag passar in; att du inte behöver tolka om mig så som du gör med allt annat. jag dömer dig inte som de andra; jag är alldeles för upptagen med mig själv för att verkligen bry mig,
ända tills jag möter din blick och ser lugnet,
skimret.

och du gör det bra;
solen skiner lite mjukare och kullerstenarna är lättare att gå på när du är med,
men ibland känns det som jag bara har en biroll,
och plötsligt känns göteborg för litet igen,
och jag undrar om det är dags att ge sig av,
på nytt.