baby it seems, sometimes we're lost in tv

och mina tankar tillhör ju egentligen bara mig själv men du ser på mig som om du kommer söka upp mig om sex år då vi båda kanske är redo för varandra. vi sitter tysta över våra kaffekoppar och låtsas som vi inte hör alla de osagda ord som ekar i ravinen mellan oss; som om vi inte redan visste allt om varandra och förnekade alla runtom; de med sina cigaretter och fördomar,
som om dina vänner vid bordet tre meter åt höger inte såg att ditt knä just tryckte sig mot mitt.

du bryter tystnaden genom att bara öppna munnen och en minut senare talar du; om att vara gammal och se tillbaka på sitt liv, om hur vi kommer tala om de här åren och om allt det vackra. om vad eftertexternas kommentarer skulle säga om oss; om vilken roll vi spelar i våra liv och åter igen får jag känslan av att du skulle vilja ha mig sittandes bredvid då, där i länsstolen,
mitt vinglas skulle kunna stå bredvid din konjak medan du berättade historien om vår belle epoque.

när vi går från caféet går du tätt intill och du lägger din panna mot min innan du hoppar på spårvagnen till din sida av staden,
innan jag cyklar åt andra hållet med min kjol fladdrandes i vinden,
och jag lyssnar på vårt soundtrack och undrar om vi vore redo för verkligheten om sex år.