skavsår

... och utanför mitt fönster svävar en grupp måsar över staden i sällskap av lågtrycket som äntligen kom och förlöste oss,
staden - min stad, din stad; den stad vi delar med tiotusentals andra som vi inte lägger märke till när vi tysta vandrar på gatorna bredvíd varandra. våra händer mot våra sidor; handryggar som ibland nuddar varandra utan att rycka till. vi delar sekunder av samförstånd innan världen dyker upp och särar på oss igen.

jag vet - det finns så mycket jag inte borde göra, men som jag så gärna gör tillsammans med dig,
det är så vi är, du och jag; en ständig kamp mot gravitationen,
en hopplös kamp som gång på gång gör oss till förlorare,
men vi delar i alla fall förlusten.

jag vågar inte fråga om henne och du har slutat fråga om honom, efter alla mina svävande svar.
du är inte här när lågtrycket och måsarna glider förbi mitt fönster, men på spegeln står en ny mening skriven,
och när regnet till slut börjar smattra mot asfalten nedanför suckar staden till av förlösning,
och jag undrar om det är varandra eller bara omöjligheterna som vi dras till,
egentligen.