och jag får gå hela vägen hem för alla spaniens taxibilar verkar vara upptagna,

och det är lite hemskt,

för varje gång jag till slut stänger dörren efter mig känns det som om jag haft tur,

som om lyckan log mot mig och hindrade mig från att bli rånad, våldtagen och inkastad i en gränd medan jag gick där;

liten, full och hjälplös.

jag vaknar redan klockan nio av att det låter som om världen går under på andra sidan av min sovrumsvägg. det blåser storm i barcelona, och när jag går ut ser jag omkullblåsta träd på min gata; ser avspärrningstejp där man inte bör gå, innan vinden får tag i min kappfåll och gör den till någon slags mantel.

jag sätter mig på macba med en americano para llevar och tittar på hur skateboards åker fram och tillbaks. tycker om ljudet av hjulen mot asfalten; tänder en cigarett och besvarar hälsningen från någon som åker förbi. någon kommer med en systemkamera och frågar om hon får ta en bild av mig till något slags projekt, och jag känner hur bakfyllan irrar runt i huvudet; undrar om det blir bra, medan de två männen bredvid mig rullar ihop två joints och röker dem, med korta andetag.

jag vandrar genom raval till boquerian och köper några dagars ranson av frukt och grönsaker från en man som kallar mig för corazon,

går en bit längre bort och köper färsk tonfisk från medelhavet medan jag undrar hur i hela världen jag ska kunna få i mig någon mat idag; med dunkande huvud och snurrande mage.

jag går ut på ramblan igen, undrar om jag ser ut som en turist, och om mitt röda läppstift har gått bort helt nu. funderar på att åka en sväng till glories men orkar inte; promenerar hem, köper en knippe billiga blommor på vägen som jag ställer in i mitt nystädade sovrum.

min hyresvärdinna kommer hem från jobbet;

säger att hon inte kommer att gå ut under resten av dagen. berättar att dåliga energier flyger i luften när det blåser mycket - att de galna blir ännu galnare och att människorna får något vilt i ögonen,

nästan som varulvar precis innan fullmåne,

och jag undrar vad hon skulle säga om hon visste om alla de där tankarna som alltid snurrar runt i mitt huvud.

utanför viner vinden,

i en fin, fin stad.

och,

irritation.

och,
ambivalens.

och,
allt det där,
jag aldrig kunnat sätta ord på.

allt det där jag aldrig kunnat sätta ord på,
så jag har alltid liksom,
klätt ut det i kärlek och dramatik,
översatt det till ett språk som jag kan tala,
men det blir aldrig riktigt samma sak,
direktöversättning har aldrig varit min grej,

så ni förstår inte,
och jag förstår varför.

att skriva,
när tankarna virvlar runt, runt,

jag brukade skriva, läsa, och kunna andas igen,
för att tankarna låg utanför kroppen;
som om de var lättare att läsa då.

nu har jag så svårt att andas,
för hjärtat är distraherat av allt det där som irrar,
flyger igenom varje ven hela tiden,
små, små partiklar av någonting,
kanske en plan,

kanske bara sönderrivna papperslappar;
spår av någonting som en gång fanns och som vägrar,
vägrar förmultna, bli ett igen,
göra mig hel igen;

papperslappar irrar runt inuti,
med små, små bokstäver på,
på ett språk jag inte längre kan läsa,

men jag kan inte hindra mig från att försöka,
så mitt hjärta flackar med blicken;
irrar hit och dit,
slår oregelbundet,

och hjärnan tolkar det bara som att det vill fly,
huvudet dånar;

lilla fågelhjärta;
du måste lugna ner dig lite.

(förstår inte)

hjärndistraktion i form av noah and the whale

oh in five years time we could be walking 'round the zoo
with the sun shining down over me and you
and there'd be love in the bodies of the elephants too
and i'll put my hands over your eyes but you'll peek through

and there'll be sun, sun, sun
all over our bodies
and sun, sun, sun
all down my neck
and there'll be sun, sun, sun
all over our faces
and sun, sun, sun
so what the heck,

'cause i'll be laughing at all your silly little jokes
and we'll be laughing about how we used to smoke
all those stupid little cigarettes, and drink stupid wine
'cause it was what we needed to have a good time

but it was fun, fun, fun
when we were drinking
it was fun, fun, fun
when we were drunk
and it was fun, fun, fun
when we were laughing,
it was fun, fun, fun
oh, it was fun

oh well, i'll look at you and say it's the happiest that i've ever been
and i'll say i don't longer feel i have to be james dean
and she'll say yeah well, i feel pretty happy too
and i'm always pretty happy when i'm just kicking back with you

and there'd be love, love, love
all through our bodies
and love, love, love
all through our minds
and there'd be love, love, love
all over her face
and love, love, love
all over mine

and though, if nearly all these moments are just in my head
i'll be thinking about them as i'm lying in bed
and i know that none of it may really ever come true
but in my mind i'm having a pretty good time with you

oh, in five years time
i might not know you
in five years time
we might not speak
oh, in five years time
we might not get along
in five years time
you might just prove me wrong

oh, there'll be love, love, love
wherever you go
there'll be love, love, love
wherever you go
there'll be love, love, love
wherever you go
there'll be love, love, love
wherever you go
there'll be love, love, love
wherever you go
there'll be love, love, love
wherever you go
there'll be love, love, love

wherever you' go there'll be love

trassel; vet inte hur man gör.

igen; till dig

every one knows monday night means wrestling

och det känns underligt; vi skriver till, om, varandra, över någonting som visst kallas internet. skriver om ingenting alls, jorden och solen och kyssar och vi tisslar och tasslar och han visslar och tassar
runt, runt, runt som katten på mitt spanska golv runt min urätna soppskål;
bokstäver formar ord, meningar och vi har ju alla varit där förut,
men det känns underligt, hur vi tisslar och tasslar - jag och han, som mycket väl skulle kunna vara ett godtagbart tidsfördriv,
för vi kommer ju aldrig till poängen,
hur lätt det hade varit att fråga om en öl nere på gbgs asfalt för några månader sedan;
hur svårt det är nu - på två sidor om europa,
men hur vi fortfarande försöker,
tisslar och tassar runt våra tomma meningar,
endast för att försöka få en måndagskväll att gå, bara lite, snabbare.

och jag tänker att han nog också borde sitta här,
bredvid,
i skräddarställning på ett terassräcke, med en hel stads lampor under sig,
och en hel världs stjärnor över sig,
med mig; som de flyktdjur vi är,
med våra delikata, fragila vingar på ryggen,
och våra förvirrade fågelhjärtan fladdrandes i bröstet.

when you're on your own, you walk in the rain. you walk around the house, then walk around it again

och jag röker tre cigaretter på rad för att kunna överdriva min hesa röst i telefonen,
fem minuter senare när jag ringer för att säga att jag är sjuk,
för jag har beslutat att spendera en hel helg ensam för första gången på tre månader,
och jag bryr mig ärligt talat inte ens om ifall de bryr sig.

jag vaknar sent på lördagen, en grå himmel hänger tung över staden, men jag drar upp håret i en knut; klär mig i mina boots och min kappa och går de fem marmortrapporna ner från min lägenhetsdörr,
vandrar ut på gatorna där människor springer runt, viker av mot ravals ruckel; alla dessa vackra helvetesfula byggnader som ser ut som om de ska rasa när som helst; alla dessa tvättlinor som verkar sträcka sig tvärs över hela staden, med deras tyger i alla spaniens kulörer; rött, grönt, gult, blått;
allt det där som skulle vara vitt, svart, grått i göteborg.

jag låter fingrarna stryka över alla vackra böcker inne i macbas bokaffär; tänker alla dessa ord, och köper en poster av någon spansk konstnär för att pryda någon av mina tomma, vita väggar innan jag sätter mig och dricker en kaffe, röker ännu en av de där cigaretterna; studerar hundar och skateare som ständigt far fram och tillbaka,
ljuden av hjul mot betong och lekfulla skall blandas med ed harcourt från mina hörlurar,
och jag drar fingrarna genom håret för att jag inte kan komma över,
det där.

jag vandrar mer, kommer hem fyra timmar senare och faller ihop i sängen,
sover tre timmar mellan mina tomma, vita väggar,
går upp på takterassen och ser ut över den mörka staden;
alla ruckel har ljus i fönstren nu och ljuden från en lördagsstad ekar mellan trasiga betongväggar,
och jag sitter på räcket och stirrar kanske trettio meter ned och jag funderar över att fly,
om det är det jag har gjort,
om det kanske är någonting alla gör, förr eller senare,

och jag tittar åt det väderstreck som känns rätt och undrar om jag hade känt igen honom på de här gatorna,
snarare än på de i sverige,
och vyn gör mig svimfärdig,
och jag tänker att jag tror han hade älskat den här staden,
han också.

armageddon

kom, kom
atombomb
om vi nån gång,
nånsin,
blir som dom

känns som om alla är äldre nu
och ser efter varann
dom har gått för att leva sina liv
och gud vet att jag,
måste leva mitt

jag stod i vasaparken
ser pojkar och flickor gå igenom kärlekslunden
jag skulle byta plats
med vem som helst
på sekunden
om jag kunde

alla är äldre nu
och ser efter varann
dom har molnen i famnen
men du skriver ord som 'mord' i handen

kom, kom
armageddon
om vi,
nån gång,
nånsin,
blir som dom