skip to main |
skip to sidebar
och jag tänker att hösten kom tidigt i år när jag bestämmer mig för att gå hem på torsdagsnatten för att slippa betala en taxi. det är kallt i skinnjackan och jag förbannar att jag inte tog kappan innan en full indier försöker kyssa mig och mitt hjärta dunkar till och gör sig påmint för jag är helt ensam på linnégatan och efter att jag lyckats knuffa bort honom tänker jag att jag borde börja ta taxi hem.jag hinner inte tänka att hösten kom tidigt i år när jag sitter på vagnen på fredagen för jag är för upptagen med att hålla ögonlocken öppna och där jag sitter och dricker kaffe tänker jag att jag borde se håkan spela mina favoritlåtar ikväll men borde och vill är inte samma sak och kvällen slutar med att jag somnar utan hinna stänga av stereon som spelar vi två, 17 år på repeat.mitt hjärta rusar när vännen kommer in på cafeet där jag har väntat för det var ju så länge sedan vi såg varandra nu! hon är så fin, min vän, jag tycker om henne så mycket. mer än många många andra, och hon pratar om glass i verona och röda ljus i amsterdam medan jag låter blicken växla mellan kullerstenarna och ett par ögon lite längre bort som spänner sig in i mina med jämna mellanrum,och vi pratar om sommaren som kom och försvann och plötsligt är den där igen och jag glömmer helt bort att hösten redan har hunnit före oss nu,den kom tidigt i år ju.och söndagen är en riktig söndag, vi möts och äter frukost under himmelen blå och lyssnar på vi två, 17 år på repeat i ipoden medan vi håller ner illamåendet i våra magar och pratar om alla nattens bravader,ganska ofta vinner bakisfnittret över bakisångesten och då vänder sig många om och ser undrande på oss och det är fler än vanligt ute på stan; göteborg är inte sitt vanliga söndagssömniga jag och frukosten smakar så gott och vädergudarna älskar staden,och höstsolen sätter trädgårdsföreningens träd i brand.och jag släpar mig själv upp för stentrappan till huset vid havet och kaprifolen blommar fortfarande och havet var blått idag och äppelträdet dignar av frukt och min mamma har fyllt en hel korg med rödgröna äpplen utanför ytterdörren och jag letar efter nyckeln i väskan och pappa har lagt trägolv i köket och i badkaret ser jag ut genom fönstret och tänker att det är skönt nu,för hösten kanske hann före mig i år,men när allt det röda hunnit blomma ut och guldskenet från himmelen slocknat,när vasa inte är en dröm längre utan bara grått och södra larm bara är jobbig kullersten,när gbg-regnen kommer tillsammans med de grå skyarna,då kommer jag redan ha åkt. 
och jag äter middag i vasa, dricker caipirinha på uppåt och lyssnar på midnattsmusik på en båt,sedan somnar jag i en lägenhet, vaknar av att solen letar sig in, tvättar bort rosa utsuddad färg från läppar och kinder och sätter upp håret innan jag går och brunchar på egg and milk. göteborg visar sig från sin bästa sida när vinden leker i mitt hår men det känns ändå som rätt beslut att lifta med min syster upp till stockholm några timmar senare. stockholm har aldrig blivit min stad fastän jag bott här i några år en gång och återvänt minst fem, sex gånger om året sedan dess,kanske för att man måste ta tunnelbanelinjer under marken för att ta sig igenom staden, och kanske för att inte lika många gator är kantade av träd som mitt hatade älskade göteborg. jag har alltid haft något till övers för kullerstenarna på gbgs gator; de bara ligger där, uttröttade och blasé, men ändå vackra på något sätt, dekadenta. hur järntorgets brist på charm tas med storm de där få veckorna på våren då hela torget bäddas in i rosa blomster från körsbärsträden. hur solen letar sig in på södra larmgatan på eftermiddagarna och smeker kinderna hos de som alltid strövar fram. den där känslan av konstant eftertänksamhet med vågor av nonchalans som alltid svallar över gatorna. kanalen som alltid rinner rakt igenom och påminner om vårluncher med dinglandes ben över grönt vatten medan hela staden går på kärlek. den där känslan av hemma. havet.stockholm är vackert, och jag ler alltid lite åt staden när jag åker med tunnelbanan in över bron mot söder, och jag har alltid tyckt att det varit skönt att kunna fly hit när jag känt hur hatkärleken dragit mig ner mot asfalten igen men hjärtat har aldrig kunnat rota sig lika bra här.det är någonting med stockholm,och det är någonting med göteborg,och jag har aldrig kunnat sätta fingret på vad det är.
jag minns aldrig riktigt hur svart molnet är innan jag är inne i det.
och jag går aldrig till röda sten, jag kommer inte ens iväg till pustervik för timmarna rinner nerför vägen lika snabbt som alkoholen ner i våra strupar och när jag stapplar fram i vasa medan lamporna blinkar och allting ramlar fram och tillbaks frågar jag någon förundrat vad det är den här staden gör med människor och han ser mig i ögonen och vet precis vad jag menar men det är så svårt att sätta ord på det och staden är så vacker i midnattsblå skrud och luften har blivit så kall och ibland tror jag inte att någon i hela gbg bryr sig om någonting alls,hur alla bara flyter med i någon slags tidström som aldrig tar slut och alla barerna i linné stänger redan två så allt slutar på samma sätt; i en säng klockan halv tre och jag undrar vad jag gjorde ikväll som var värt tre hundra kronor.
och det är det där med att tycka om på avstånd.hur jag mentalt förbereder mig varje gång för han är ju kanske inte där,och jag klarar ju inte av krossade förväntningar.det är det där med hur jag läser honom när jag tycker om honom på nära håll; hur jag inte vet; hur jag kanske bara inbillar mig den där gropen i kinden, den där svaga lutningen framåt,hans blick kanske bara finns i mina egna ögon,jag vet inte.jag tycker om honom på avstånd.och jo, jag vet nog att han tycker om mig på avstånd också.kanske till och med på nära håll.men jag kanske tycker mer än bara om honom.jag åker om tre veckor och jag går igenom den där fasen nu,lugnar ner mig, sover ut, dricker mindre och äter mer.jag åker och äter lunch i långedrag och stirrar på utsikten.jag har klippt av mig mitt hår och folk känner inte igen mig längre.det är skönt, jag tycker om det; som om jag långsamt suddar ut mig själv för att ge plats åt någonting nytt,någonting som jag skulle kunna visa upp för någon, för honom, och säga att jag går framåt.framåt; jag känner mig inte längre fast i något parallellt universum där tiden ständigt svänger tillbaka igen, alternativt står stilla.jag åker om tre veckor nu och jag tycker om honom på avstånd,och kanske vågar jag bara för att jag vet att vi inte har någon tid.älskling, det är inte du,det är inte jag,det är bara tiden,men vi vet nog aldrig vart den för oss.
och ute vid havet ligger jag på morgonen och lapar sol genom det öppna fönstret vid sängens fotända; ligger så en, kanske två timmar innan jag går upp och gör lunchtid till frukosttid; äter ägg med salt och yoghurt med hallon medan vindarna kastar sig mot köksväggen,
sedan sveper jag in mig i en filt för att bekämpa september ute på stentrappan; läser 1984 bara för att det är en bok man bör ha läst, men tvingas till slut flytta in till den stora soffan istället där jag istället sover en, kanske två timmar,
innan jag går upp och ut; mot havet och jag glömmer alltid den där känslan när jag kommer ända längst ut, hur vyn liksom tar andan från mig varje gång; det där oändliga mot horisonten; hur allt liksom alltid rör sig på något sätt,
och där sätter jag mig vid en sten och låter skorna sväva alldeles över vattenytan medan jag lyssnar på erlend öye och känner hur mina läppar måste kyssas av vindarna, för de smakar plötsligt salt.
och med kläderna lite längre bort sjunker jag ned i vattnet som nästan är varmt bara för att luften är kall; allt det där relativa igen,
och med vågorna som slår mot mina kinder medan jag låter vattnet bära mig tänker jag att jag älskar det här.
och relativiteterna haglar mot mig så som regnet slår mot fönstret och igenom det ser jag en himmel lika vit som väggarna här inne i rummet och här inne i kroppen, här inne i hjärnan för nästan hela tiden är det så svårt för mig att känna någonting;för tron på att inte finns någon subjektiv sanninghar gjort mig så fullständigt objektiv.
