och relativiteterna haglar mot mig så som regnet slår mot fönstret och igenom det ser jag en himmel lika vit som väggarna här inne i rummet och här inne i kroppen, här inne i hjärnan för nästan hela tiden är det så svårt för mig att känna någonting;
för tron på att inte finns någon subjektiv sanning
har gjort mig så fullständigt objektiv.
måndag, september 01, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar