dom har molnen i famnen, men du skriver ord som mord i handen

och jag äter middag i vasa, dricker caipirinha på uppåt och lyssnar på midnattsmusik på en båt,
sedan somnar jag i en lägenhet, vaknar av att solen letar sig in, tvättar bort rosa utsuddad färg från läppar och kinder och sätter upp håret innan jag går och brunchar på egg and milk. göteborg visar sig från sin bästa sida när vinden leker i mitt hår men det känns ändå som rätt beslut att lifta med min syster upp till stockholm några timmar senare. stockholm har aldrig blivit min stad fastän jag bott här i några år en gång och återvänt minst fem, sex gånger om året sedan dess,
kanske för att man måste ta tunnelbanelinjer under marken för att ta sig igenom staden, och kanske för att inte lika många gator är kantade av träd som mitt hatade älskade göteborg. jag har alltid haft något till övers för kullerstenarna på gbgs gator; de bara ligger där, uttröttade och blasé, men ändå vackra på något sätt, dekadenta. hur järntorgets brist på charm tas med storm de där få veckorna på våren då hela torget bäddas in i rosa blomster från körsbärsträden. hur solen letar sig in på södra larmgatan på eftermiddagarna och smeker kinderna hos de som alltid strövar fram. den där känslan av konstant eftertänksamhet med vågor av nonchalans som alltid svallar över gatorna. kanalen som alltid rinner rakt igenom och påminner om vårluncher med dinglandes ben över grönt vatten medan hela staden går på kärlek. den där känslan av hemma. havet.

stockholm är vackert, och jag ler alltid lite åt staden när jag åker med tunnelbanan in över bron mot söder, och jag har alltid tyckt att det varit skönt att kunna fly hit när jag känt hur hatkärleken dragit mig ner mot asfalten igen men hjärtat har aldrig kunnat rota sig lika bra här.
det är någonting med stockholm,
och det är någonting med göteborg,
och jag har aldrig kunnat sätta fingret på vad det är.