wake up at noon, to hear the rain, it's a frame that suits me fine

och ute vid havet ligger jag på morgonen och lapar sol genom det öppna fönstret vid sängens fotända; ligger så en, kanske två timmar innan jag går upp och gör lunchtid till frukosttid; äter ägg med salt och yoghurt med hallon medan vindarna kastar sig mot köksväggen,
sedan sveper jag in mig i en filt för att bekämpa september ute på stentrappan; läser 1984 bara för att det är en bok man bör ha läst, men tvingas till slut flytta in till den stora soffan istället där jag istället sover en, kanske två timmar,
innan jag går upp och ut; mot havet och jag glömmer alltid den där känslan när jag kommer ända längst ut, hur vyn liksom tar andan från mig varje gång; det där oändliga mot horisonten; hur allt liksom alltid rör sig på något sätt,
och där sätter jag mig vid en sten och låter skorna sväva alldeles över vattenytan medan jag lyssnar på erlend öye och känner hur mina läppar måste kyssas av vindarna, för de smakar plötsligt salt.

och med kläderna lite längre bort sjunker jag ned i vattnet som nästan är varmt bara för att luften är kall; allt det där relativa igen,
och med vågorna som slår mot mina kinder medan jag låter vattnet bära mig tänker jag att jag älskar det här.