oh just remember the telephones, well they're working in both ways

och jag bestämde mig för att fly iväg från min stad några dagar så jag bokade tågbiljetter upp till stockholm och på väg till perrongen så beslutar jag mig för att fly iväg från mig själv några dagar, så jag begraver sorgsna ögon och tungt sinne långt ner och klistrar på utmanande ögon och kvicktänkthet.
och hamnar bredvid kille på tåget, 3-4 timmar av konstanta raggningsrepliker och förfrågningar, jag satte mig här av en anledning, hehe, och bekräftelsemonstret som jag låtsas som jag inte har hoppar av glädje och vältrar sig i suggestioner, och jag bestämmer mig för varför inte, jag ljuger ihop ny identitet, ny stad, blir någon annan och när jag kliver av tåget skyndar jag mig bort från honom, kanske från mitt andra jag med.
och på tunnelbanor försöker de fånga min blick och jag tittar på dem och de ler och jag ler tillbaka och vänder mig mot fönstret igen och försöker att inte börja skratta, och bekräftelsemonstret börjar bli övermätt, fast det vet vi ju alla att det aldrig riktigt blir.

och jag plockar upp mobilen ibland och funderar på att göra det G sa att jag väl kunde göra, skicka ett sms och säga att hej, jag är tjugo minuters resväg ifrån dig, ska vi ses? men jag vågar inte, borde våga, vet inte varför jag inte gör det, men det kanske är lika bra. kanske är det bättre, kanske ger det mig mindre att analysera sönder till atomer.

men sanningen är den att han är den enda som är värd att analysera.
den enda som jag vill ska se på mig i tunnelbanor på det där sättet är han.