it's been a long year

och det är underligt hur så lång tid kan gå så fort samtidigt som den går så långsamt.
hur kan ett par fötter gå så många mil och fortfarande vara fastklistrade vid samma plats, vid samma minnen?
och det är underligt hur man kan leva när man har dött så många gånger, när man förbannar varje dag som rinner förbi som dropparna i den där kranen som stör sömnen på natten.

och hur kan man drömma så många drömmar, ta så många steg framåt, inse så mycket samtidigt som man halkar tillbaka gång på gång? och hur kan så många andra passera förbi utan att fastna?

och det är underligt hur någonting som inte kunde vara fortfarande är så mycket, hur man kan äta, andas, dricka, leva på ögonblick som försvunnit för länge sen, och hur någonting kan verka så nära när det egentligen är så långt borta.

och det är underligt hur du går in genom dörren till mitt jobb exakt trehundrasextiofem dagar efter den kvällen då du gick ut ut mitt hem för att du inte tyckte att du var värd all sorg jag hade, fastän den fanns där långt innan den där dagen du dök upp.
det är underligt hur du dyker upp just idag och frågar mig frågor som jag inte kan svara på, för jag vet inte om du vill höra de sanna svaren.
och jag vet inte ens om du vet vilken dag det är.

ikväll är det trehundrasextiofem dagar sedan jag stängde min dörr.
trehundrasextiofem dagar sedan du stod där med dina tårar i ett hörn, sedan jag satt där med iskallt blod, lugnet innan stormen.
ikväll är det trehundrasextiofem dagar sedan jag stängde min dörr.

men egentligen har den alltid varit öppen för dig.

och det är underligt hur känslor som borde vara döda, tankar som borde vara uttjatade, kan slå med sådan kraft gång på gång på gång.