she's the girl who comes with suggestions, and your answer should have been a question

och ifrån nedervåningen ljuder all you need is love, och jag tänker att han hade fel varje gång han sjöng den, skickade den i ett sms eller bara viskade i örat.

det var midsommar, klockan var halv åtta och jag låg och sov i soffan när mobilen bredvid kudden rycker upp mig ur drömmar om något jag inte minns. jag svarar hest, den frågar mig vart är du? jag hostar till lite och säger att jag somnade, ja, jag ska vakna, vänta jag ringer upp, hej då.
jag kalkulerar på mina chanser att slippa undan midsommar, det finns liksom ingen stämning i luften, bara spöregn och stekos från mitt hår som fortfarande luktar från jobbet. jag slänger mig in i duschen snabbt, tar på mig åsklila liten klänning och låter håret torka. dockhy och rosa läppar, och så skinnjackan och lilla lackväskan, ja, jag är på väg, jag kommer snart.

jag knackar på dörren, A kommer och öppnar direkt och han ler och ger mig en kram och säger att jag är fin. jag ler tillbaka och säger detsamma och ser mig om. går in i köket där alla sitter och äter redan, du är sen! kom igen, vill du ha mat, vi har mer kött på grillen, och jag skakar på huvudet och säger att det är bra trots att dagens matintag har bestått av en tallrik med knäckebröd, skinka och avokado. de är vana och jag hämtar en stol.
A sitter i soffan, jag har ryggen emot, men det gör ingenting för jag vill inte se honom stryka med handen över flickvännens kind.
det är roligt det där, jag ville aldrig gå för långt för att jag visste att jag skulle förstöra allt. jag ville inte gå sådär långt eftersom jag ville ha kvar honom som vän, jag ville inte förlora honom.
och här sitter jag nu, vid hans bord som jag inte sett på ett halvår, med inga minnen av samtal de senaste fyra månaderna, med vetskapen att han inte ens var den som bjöd hit mig,
och jag undrar hur saker hade sett ut om jag hade gått så där långt.
något säger mig att det inte hade varit så annorlunda.

senare i ett hörn där ingen ser ställer han sig nära och rufsar till mig i håret. vi småpratar lite och jag blinkar med ögonen och gör inviter för att det är allt jag kan, för att jag är nervös och för att det är enklare att hålla avståndet ju närmare någon står. sedan låter jag honom gå till henne igen och efter någon timme till frågar vänninan om jag vill gå hem till henne, vi kan titta på dvd-boxar och äta jordgubbar, vi kan smita ifrån allt det här, och jag säger ja direkt för att jag inte vet vad jag har att hämta här längre.

han blir sur när jag säger att jag ska gå, undrar varför? och godtar inte mina svaga bortförklaringar. jag lägger huvudet på sned och blinkar, står nära igen för att mixade signaler är bättre än de som säger att jag inte vill vara kvar, samtidigt som jag undrar vad han har för rätt att bli arg när det är han som inte hör av sig, inte svarar, inte stannar,
när det är han som har lämnat mig bakom sig och inte tvärtom.
jag ville bara ha någon på min sida. jag trodde att jag hade det med honom men hade tydligen fel. jag har fortfarande inte någon på min sida.
han ger mig en kram, och när jag går sitter han i soffan med armen runt henne. jag vinkar med händerna medan han gör detsamma med ögonen.

och där jag sitter senare, ätandes jordgubbar till vänner med en vänninna sovandes bredvid undrar jag om det alltid kommer att vara så här.

we do what we need to be free

jag ska se den här fantastiska nästa vecka, och det kommer nog inte skrivas så mycket här på ett tag. jag måste spara upp min energi, så att jag kan skrika med i den här låten och alla andra. jag kommer att vara i extas, och jag kommer att sjunga för alla dem,
men speciellt för en.

well i was wrong, that don't mean you were right

och där; i en busskur på det där stället som anses vara göteborgs farligaste plats, där; när klockan är två på natten och regnet just slutat smattra mot asfalten och istället börjat slå, som sådana där örfilar som kan döda dig, inte bara genom den fysiska styrkan utan lika mycket på grund av den psykiska, ett regn som slår slag mot slag mot staden, det kom som en vrede från ingenstans, den värsta sortens,
där; på en bänk i en busskur sitter jag i alldeles för lite kläder och försöker undvika fyllona som vinglar fram och tillbaka, fram och tillbaka. vet av vana att det är bäst att inte ignorera dem, det är bäst att svara på tilltal, kort men koncist, men aldrig se rakt i ögonen. sitt rak i ryggen, med ett bestämt uttryck i ögonen, som om jag vore på väg någonstans.

jag har missat varje chans att ta mig in till rätt sida av stan, spårvagnarna går inte som vanligt på grund av någon vägreperation och jag slår armarna runt mig för att slippa den värsta kylan, samtidigt som jag är glad att jag inte klädde upp mig mer innan jag gick ut, jag ser inte så utmanande ut där jag sitter.
jag tänker att situationen är för jävlig.
inte bara det ensamma, ösregnet och tunna kläderna, utan det faktum att jag måste sitta och fundera ut en plan på hur jag ska bete mig för att undvika att bli våldtagen.
jag försöker ringa en taxi, men får bara vi kan inte få dit någon bil förrän om tjugo minuter. lika bra antar jag, inte slösa mer pengar ikväll, okej.

kroppen ryser, samma kropp som känns så härjad i natt, det dök bara på mig som vanligt, meningslösheten. min kropp känns som ett slagfält, som om trupper av mörker har trängt längre och längre in så länge, som om den armén som var mitt försvar, som om seretoninet, plötsligt drabbats av ett plötsligt anfall, som om mörkret låg uppe i trädkronorna, i bakhåll, precis som i de där gamla robin hood-filmerna jag brukade se på när jag var liten.
och det är inte bara regnet och allt det där. det började kännas redan när vi satt nere på kajen, när regnmolnen bara var strimmor långt borta, på andra sidan eriksberg, när vi satt nere på kajen och jämförde solbrännor.
en man som inte verkar ha duschat på ett antal dagar slänger plötsligt upp sin fot på bänken, några centimeter från mig. han svär över hur hans skosnöre envisas med att gå upp, och jag tar upp mobilen och låtsas ringa någon,fast jag ikväll vet att jag inte har någon att ringa, ingen som skulle kunna ge mig det som jag skulle vilja be om. mannen får plötsligt syn på sin buss på andra sidan vägen och springer iväg, förbannandes regnet.

jag korsar vägen åt andra hållet, hoppar nästan i vattnet som täcker marken för det spelar inte så stor roll, jag kan inte bli så mycket blötare.
jag hittar en buss som tar mig till rätt sida, får vänta i en halv evighet på rätt spårvagn, kommer fram till rätt dörr och låser upp.

i vita lakan ligger jag där och ser hur regndropparna faller på takfönstret ovanför mig.
jag känner mig lurad.
trodde att det skulle vara längre,
solskenet.

jag är väldigt, väldigt trött på det här.

och om jag ska vara ärlig så är det värre än att jag är rädd för att jag ska sluta prata med min pappa. jag är mer rädd för att jag ska sluta som honom.

the monkeys makes trofées and give them to each other. like it means something.

cry on demand - how'd you learn to?

jag gav upp en dag.
jag minns inte när, hur, var, men jag vet att jag gjorde det, för på samma gång valde jag att ignorera en del av mig själv.
han har aldrig förstått det.
för allt är alltid om honom.

allt
är
alltid
om
honom.

han tycker inte om den personen som han tror att jag har blivit.
den där apatiska som sitter vid bordet och stirrar cyniskt ner på gaffeln som petar i maten,
hon som aldrig ger någonting,
aldrig säger emot.
han tycker att jag är kall.

han förstår ingenting.
jag har tillbringat hela mitt liv med att se honom bryta ihop vid varje diskussion.
det är han som har lärt mig, tvingat kylan inpå.
hur ska jag kunna ha ett samtal med någon när han blir mer martyr för varje ord som jag säger?

jag vill inte,
orkar inte,
se honom så där.

jag har gjort det så många gånger.
han har ingen aning,
för allt är alltid om honom.
allt
är
alltid
om
honom.

han säger att jag gör honom så illa.
han förstår ingenting.
jag kan inte ens prata om vad han har gjort mig.
jag kan inte ens skriva det.
jag kan inte berätta det.
jag tror inte ens att han minns alla de där stunderna.
jag kan inte vinna.
så jag gav upp en dag.
jag vill inte.

jag är rädd att jag en dag kommer att sluta prata helt med min pappa.
jag vill inte.
jag finns inte.


(jag kommer antagligen att ta bort det här inlägget inom ett dygn.)

don't you wanna feel my bones on your bones, it's only natural

och okej, människor;
när man blir tvungen att sätta sig på en spårvagn klockan halv 7 på onsdagsmorgonen,
iklädd sommarklänning plus ballerinor i spöregnet,
vars fel det inte är att ens smink har runnit ner till hakan,
och man måste åka tvärs över stan för att ta sig hem,

även om det är ganska roligt,
och ganska självklart,

så MÅSTE ni inte stirra sådär.

jag lovar,
om ni inte stirrar sådär roat på mig,
så ska jag inte göra det på er någon annan gång.

tack.

there goes your man

hennes före detta dyker upp och trots att jag är medveten om att jag egentligen borde byta bord för att visa min sympati tills dess att hon har tagit sig till utestället och jag kan lyssna på hennes onda ord om honom, stannar jag kvar utan en tanke på något annat.
hans kompisar ger honom en sådan där manlig dunk i ryggen, och hans ögon är dimmiga och jag antar att det beror på annat än alkohol, men ingen bryr sig för alla gör det ju.
dimman vänder sig ner mot mig på min stol, han ler och alla som attraheras av män kan förstå hur han kan få alla att falla, han är vacker, men det är ändå så påtagligt att det kommer att dröja länge innan han blir mer än en pojke.
jag vet att hon älskade honom och att han älskade henne, men ändå.
det är svårt att få det att gå åt något annat håll än neråt när man älskar en pojke,
tror jag.

han är vacker och hans dimmiga är riktade mot mig, han vet inte att jag är hennes vän, och han ser så mild ut när han sträcker ner sin hand och låter sina läppar mjukt forma sitt namn. jag ler drömaktigt och sitter kvar på min stol trots att jag bara har låtit en enda öl droppa ner i min hals.
och ingen av oss rör sig,
nej, han står fortfarande kvar till höger om min stol,
och jag stannar kvar i den trots att han låter sin hand glida ner mot min nacke,
sedan,
ännu längre,
ner innanför mitt tunna linne.

han böjer sig ner och viskar sammetslent i mitt öra, frågar vem det är som ringer, och jag säger motvilligt hennes namn,
och de dimmiga blir klara som ytan på det vita vinet i någons glas.
han låter sakta, menande, fingrarna dras upp medan han viskar,
inte lika mjukt den här gången,
att han är ledsen men att han måste gå.

jag andas ut i samma ögonblick som hans lillfinger lämnar den punkt där håret börjar i nacken,
och inser att han har fått håren på mina armar att resa sig.

the jehovas, in their pullovers, are no casanovas, like you and i

och jag är glad,
på riktigt!

jag vet inte om det är solen som gör det, eller kanske de där små fina vita molnen som ibland seglar förbi och gör himlen så mycket finare, jag vet inte om det är det att päronträdets lövverk har blivit grönt och tjockt, eller om det är de där jasminkvistarna som står på bordet och luktar gott.
vet inte om det är kvällarna eller det faktum att jag får sova ut om mornarna som lättar upp min annars så tunga melankoli,

kanske är jag bara en av de där som pressar sig själva för hårt, så hårt att det känns normalt och ofrånkomligt,
för något säger mig att det faktum att jag numera har tid att ligga kvar i sängen och se på när solkatterna leker över mina vita väggar, att jag har tid att ligga och titta på tv eller bara gå barfota ner till havet för ett dopp,
att jag kan gå ut på kvällen och stanna ute hela natten utan att oroa mig för hur jag ska hinna allting,
de senaste månaderna har varit fulla av fri tid, luft,
och jag tror att det är det som har saknats,

för jag har läst någonstans någon gång att man blir tung av syrebrist.

all the pennies in the thames, will not make it how it was

och med vita lakan,
öppet fönster,
skymmningen verkar flöda in,
sätta sig i vita väggar,
färga taket till solnedgång,
som vore allt det vita bara en duk,
färdig att målas.

allt här är vitt,
kanske bara därför,
för att jag ska kunna se potential i någonting,
eller bara på grund av pappa,
de vita väggarna,
överallt,
för att de ständigt nya tavlorna,
konsten,
skulle synas bättre.

det är vitt,
men inte jag,
och tårarna som rinner ur mina ögon,
är inte tårar egentligen,
de bara rinner,
utan anledning,
jag tror att de inte har någonstans att ta vägen,
inget annat att göra nu,
än att fläcka mina lakan svarta.

något säger mig att jag borde gråta över något,
men jag vill inte,
har inte,
sedan jag lovade mig att det skulle sluta.

och med vita lakan,
öppet fönster,
skymmningen verkar flöda in,
sätta sig i vita väggar,
färga taket till solnedgång,
som vore allt det vita bara en duk,
färdig att målas.
någon ligger bredvid,
och jag tänker att även om solnedgången aldrig varar,
är den ibland lika vacker som konsten.

min kropp är bara ett skal utan mening, det ekar mindre när jag fyller mig med dig

every park bench screams your name

och jag är så trött och kommer antagligen att somna i duschen nu,
men jag tänker göra det till den här låten.

you know that i ain't for hire, but you can have me, you can trade me for your cigarette lighter

och jag letar efter känslorna, det känns som om de är nära ikväll, kan nästa ta på dem, behöver bara sträcka mig lite längre,
lite.

ölen är god, vinet också, sällskapet likaså. luften har blivit lite kylig, inte som förra veckan, men efter ett par öl kan jag dra av mig skinnjackan och sittta i linne och kjol utan att frysa. jag tar i hand, ler, de charmar och lägger sitt huvud på sned och jag tänker att det inte bara är jag som kan.

jag sitter i ett knä, med hans armar runt mig, han har min slags humor och det är allt jag behöver,
snälla,
få mig att le,
så är jag din för evigt,
i alla fall för kvällen,
för vi vet ju båda att jag inte är den sortens flicka som lovar för evigt.

vi dricker upp våra öl och går till nästa ställe,
kommer in utan problem,
klockan är mycket för en torsdagskväll.
vi dansar och jag sträcker upp huvudet mot blinkande ljus,
mina hjärtslag verkar slå i takt med basen,
den där killen som har samma vänner som jag dansar tätt,
tätt,
svänger på höfterna,
och jag kan inte låta bli att skratta när jag vänder min mun bort, från sida till sida, från hans kyssar.

stället stänger,
alla drar sig mot dörren,
jag tar en cigarett till och ringer en taxi.
chauffören frågar bra kväll?
jag svarar leende bra kväll.

and your smile changed, just like a hurricane

och jag undrar om ensamhet kommer av avstånd,
om man är tvungen att någon gång ha haft ett hav emellan den där någon,
och en själv,
för att känna sig ensam.
och jag undrar om känslan någonsin riktigt försvinner.

jag trodde att jag såg honom idag,
samma bruna hår som blåste i ögonen,
och plötsligt,
i ett andetag,
försvann allt jag har haft de senaste två veckorna,
allt utbyttes mot en värk i magen,
en avsaknad av slag i bröstkorgen,
luften
gick
ur,
sedan var han nära,
och det var inte han.

hon sa att han var på den där festen jag borde varit på förra fredagen,
och jag suckade att gud vad skönt att jag aldrig gick dit.
gud så skönt.
och jag menade det.
hon sa att jag inte borde säga så,
inte borde låta det vara så mellan oss,
vi är värda mer.

men hon vet inte att luften går ur mig varje gång jag ser honom,
hon vet inte att det gör så ont,
och jag vill inte träffa honom,
för varje gång jag gör det så påminns jag om hur hans hår blåser i ögonen,
och när hans armar sluter sig runt mig,
kan jag känna hur jag passar i dem,
som pusslets sista bit.

hon vet inte att jag inte vill träffa honom,
för att det gör så ont,
varje gång jag minns hur mycket jag saknar honom.

i can run but i can't hide; it's summertime

i know it's not right but it seems unfair, that things are reminding me of you

och jag går neråt stan, tar vägen förbi hagakyrkan där människorna redan börjat slå sig ner i det gröna gräset bredvid rhodedendronbuskarna som står i sin bloms fulla prakt. nere vid gustaviskolan försöker stadspojkarna klättra i träd men blir avbrutna av beskyddande lärare som ber dem hoppa ner; pojkar, det där är inget klätterträd, och jag undrar vad det är hos trädet som gör att det inte är värdigt nog att ha tioåringar lekandes i sina gröna grenar, ja, för grenarna är så gröna som de någonsin kommer att bli och ja, det blev sommar i år också.

och jag springer runt, köper bikini och fyndar second hand, nöjd med min lilla tur, tränger ner alltsammans tillsammans med tröjan som jag tog med hemifrån och som visade sig vara helt överflödig, för sommarhettan har intagit staden och asfalten skulle brännas om man tog av sig på fötterna, men det är det ju så klart ingen som gör, för vi är ju mitt i staden. men jo, det blev sommar i år också.

och jag köper svenska jordgubbar i sin obligatoriska idylliska låda, en liter, jag köper lite lunch och träffar L nere vid kanalen. vi sparkar av oss skor, för här finns ingen brännande asfalt, bara gräs, lite blött fortfarande från skyfallen i morse. L ler för att jag ler för att jag ser lycklig ut och för något litet tillfälle känns allt så där okej, och allt det där som var för två månader sedan känns som en livstid sedan och jag undrar vad det är med solsken,
om det är så att solstrålar värmer upp tankar på samma sätt som luft,
så att de stiger och inte packas så hårt, görs som fjädrar i en varm vindpust från söder,
och om det är på det sättet, kommer då tankarna att kylas av på högre höjder precis som luften skulle göra,
och då,
skulle tårarna återvända då?
som regndroppar från himmelen?
som ett sommarregn?
det är sommar i år också.

och jag har nog legat begravd under mitt eget mentala täcke i några månader, för det som för mig känns som januari, februari? har plötsligt blivit högsommar, månaden är plötsligt den sjätte och det är faktiskt sommar, våren är över och hösten är inte ännu här, sommar, sommar, sommar, det där som jag alltid längtar efter,
och min hud har redan hunnit bli brun och stramar så där skönt i ansiktet,
snart är sminket överflödigt,
snart kommer håret vara mer blont än brunt och naglarna kommer att vara så där vita och slipade,
och där jag sitter i mina solglasögon och shorts är det fortfarande svårt att inse,
det där,
att det är absolut,
definitivt,
sommar igen.

vi tar bussen ut och snart ligger vi på solvarma berg, lapandes och alla verkar tillbedja klotet i himmelen, det och det blåa som sträcker ut sig och inbjuder genom att kasta sina påminnelser till oss genom stänken som skvätter upp ifrån det eviga mötet med grå klippor.
vi tar ett dopp och skrattar och jag tänker att det är det här som räknas.
men ändå,
på något sätt är jag inte riktigt närvarande,
som om allting är lite av en dröm,
är det inte lite för tidigt för det här än?
(det skulle ju vara bra nu.)

och jag sitter i ett fönster på tredje våningen, med ena foten på sängen sådär som jag brukar. någon enstaka bil passerar förbi och jag kan känna lukten från engångsgrillarna,
himmeln är blå i det fönstret där jag sitter, men i det tvärs över rummet syns den i rosa och orange,

jo, sommaren kom,
i år igen,
den verkar alltid göra det,
och den är alltid...
den vägrar alltid vänta på mig,
dig.

niether of you really help me to sleep anymore; one breaks my body and the other breaks my soul

there's nothing i could say to make you try to feel okay, and nothing you could do to stop me feeling the way i do

jag tror inte att du vet det,
jag tror aldrig att du har förstått det,
men jag vill verkligen att du ska vara lycklig.

och nej, det är sant, det har inte alltid varit så. då, den hösten då vi tävlade i vem som kunde kasta knivar längst in i den andres hjärtan, den hösten då vi låg nedsänkta i våra egna skyttegravar, mitt emot varandra, skjutandes skarpa skott samtidigt som vi gömde oss själva för att inte bli skadade,
den hösten ville jag att det skulle skära i dig.
så som det skärde i mig.
men egentligen så var det även då så enkelt som att jag bara ville att du skulle vara lycklig.
lycklig,
med mig.
och egentligen var det det som skärde mest i mig,
det faktum att jag hade förstört dina chanser att vara lycklig med mig.

de av dina skarpa skott som träffade hårdast, var egentligen bara mina.
som om jag skulle skjutit mig rakt i hjärtat,
det var bara jag.
för det mesta var det bara jag.

men dagarna gick, ja, för dagarna verkar alltid att gå, det finns ingenting att göra åt det. och allteftersom dagarna gick var vi inte längre pojkvän och flickvän, inte officiellt, inte ens för oss själva.
men vi var alltid något annat också,
och det där andra fanns kvar,
vårt uppbrott blev aldrig något uppbrott för det var fortfarande dina armar jag somnade i,
även då när det faktiskt var andras.
det var bara det att det bara var vi två som visste.
och jag fortsatte att skjuta mig själv i hjärtat, genom att ge mig till dig, hela min kropp, uppfläkt, som om jag vet att jag inte kan ge dig det som finns inuti, du vet att jag inte kan berätta, jag kan inte ge dig allt och jag vet att det dödar oss, men titta, du får allt som finns utanpå, se, hela min kropp, det är väl också jag, du får allt det som inte är allt och kan det inte räcka?

men det räckte inte, och även om det var ett vi just innan sömnen, så var det alltid ett du och jag när vi vaknade och gryningens oförlåtande solstrålar gjorde alla våra fel och brister så lätta att se, allt det som var verkligheten.
och jag försökte ge allt,
för jag ville verkligen göra dig lycklig.

och sedan blev jag den sista att veta om henne, någon annan, och lungorna tömdes men inga tårar föll, för jag förstod. och jag träffade henne och hon var allt annat än mig, och jag kunde förstå varför för det var ju så uppenbart att jag inte kunde göra dig lycklig.
hon som var tvärtemot - hon borde ju ha förmågan.
så jag tog hennes hand och hälsade, och även om jag aldrig sade något annat svaren på hennes få frågor, och även om jag såg rädslan och det där konstiga som inte kan kallas hat men som ändå är något liknande, även om jag såg det så lät jag det vara där,
för hon kanske gjorde dig lycklig.

och sedan vet jag inte vad som hände,
vet inte varför jag inbillar mig att du är där när jag vaknar,
vet inte varför du alltid dyker upp utanför min dörr, på riktigt,
och jag vet inte varför alltid ser på mig på det där sättet nu för tiden,
som om jag har blivit bräckligare,
som om du är rädd att jag ska gå av på mitten,
och jag undrar om du är den enda som märker det.

och om du vore här nu,
så skulle jag kyssa dig på kinden, inte på munnen,
inte hålla dig i handen, och inte försöka få dig att stanna kvar.
för jag tror att det enda verkliga sättet att få veta om du vill stanna hos mig är om du gör det utan att jag ber dig,
så som jag aldrig verkar kunna lämna dig.
du skulle fråga, bekymrat, så som du alltid gör, hur jag mår.
och den här gången skulle jag ge dig sanningen,
jag är ensam.

men jag skulle le, nog med en tår i ögat,
du kanske till och med för första gången skulle få se en falla ner för min kind.
och sedan skulle jag säga,
jag hoppas att du är lycklig.

lika lycklig som jag var med dig.

for what it's worth - i like you

och jag vet inte riktigt vart jag ska vända blicken när jag ser honom,
låtsas som om han inte finns trots att det bara är fyra meter mellan oss,
känner hur han tittar lite försiktigt,
om jag ska vara ärlig så ser jag det i ögonvrån,
men oj nu är jag utsatt igen.
hjälpen kommer snart,
gammal vän av manligt kön,
någon, vem som helst att lägga huvudet på sned och le emot,
skicka signaler fyra meter bort att nej,
hon bryr sig inte om att du har en ny flickvän,
inte för att hon någonsin var din,
nej,
hon ångrar sig inte alls,
ångrar inte att hon kastade dig upp och ner och fram och tillbaka,
som en leksak,
ångrar inte att hon drog i alla dina armar för att få dig närmare,
bara för att själv gå,
ångrar inte att hon inte flyttade sina läppar närmare dina alla de där gångerna,
ångrar inte att hon inte lät dig komma in i skalet,
inte alls.

jag tittar upp och han ser igenom mig.
jag tycker inte om att vara förutsägbar,
så jag spänner ögonen i honom,
ler med hela munnen och vinkar.
han gör samma sak,
och jag tror aldrig att han kommer att förstå mig.

tror aldrig att han kommer att förstå att jag aldrig ville att han skulle älska mig.
det var för någon annan.
jag ville bara att han skulle vara min vän,
för alltid.
någon som inte krävde kärlek.

jag ville bara att han skulle vara någon att luta huvudet mot när jag behövde det,
han hade gärna fått göra detsamma mot mig,
men det går inte om en av oss älskar.

han kommer nog aldrig att förstå,
och jag sjunker för att en till försvann.

a whole months salary, gonna set it to flames, on some girl i've just met recently, i barely know her name

och taket snurrar när jag ser uppåt,
mina tankar har silats bort,
kvar är bara någon slags extas,
fast kanske svagare,
ingenting är allting och alkoholen har
slagit ner allting som inte spelar någon roll,
jag dansar med någon ny,
sedan en till,
de kysser mig,
men det spelar ingen roll,
de spelar ingen roll,
och taket snurrar,
och plötsligt har jag allt jag behöver;
mig själv, blinkande lampor och ett dansgolv,
med en pumpande bas i bröstet,
plötsligt har jag allt jag behöver.

och jag vaknar dagen efter,
det är fredag förmiddag,
jag reser mig ur sängen, försiktigt,
tvättar bort sminket, drar på klänningen och de nedslitna platåklackarna,
skrapsåret som går över halva låret vittnar om att jag gjorde nåt konstigt kvällen innan,
jag slänger ner behån i väskan,
och stänger dörren tyst bakom mig.

och imorgon...