och plötsligt har allt blivit så rakt;
jag går raka gator fram och kommer alltid dit jag ska.
jag har tid och jag har möjligheter och jag trivs,
och jag vet inte när senast,
mitt liv var så tömt på vägkorsningar,
rödljus;

och lördagskvällen kommer på
en av de där raka gatorna och
plötsligt drar mitt hjärta ihop sig i kramp,
mina ögonbryn sänker sig och
jag känner tårarna välla upp i mina ögon och
i ryggen bränner avtrycken från
de förbipasserande som vände sig om,
medan jag tände en cigarett som om de där tårarna
inte alls rann ner för kinden.

god morgon

hjärnan behöver mer för att ha kul

och när jag sitter kvar på tunnelbanan medan
alla de jag känner skyndar av
kan jag inte hjälpa att undra
när känslan ska infinna sig;
när jag ska bli alltför blasé
även för den här staden.

so dubious

och på klubben känner någon igen mig; tar tag i min axel och ler mitt namn mot mitt högra öga och jag
försöker placera honom men lyckas inte riktigt förrän några sekunder för sent medan han leder mig ut för en cigarett och
ingen röker i stockholm förutom i skydd av natten;
som om de inte förstår att glöd lyser starkare när det är mörkt.

jag tillbringar två timmar med att roas åt hans små försök att
förolämpa mig men ändå ta min hand med
jämna mellanrum.
hans viskning att
jag är hellre med dig
medan jag försöker förstå hur han ens kunde känna igen mig,
men det känns bra för
jag kan hantera sådana här relationer;
ett lätt skratt och ett
fördummande ögonkast.

efter en sexa vodka tittar han bort och jag
går innan han hinner se,
och vinglandes utanför en nattklubb tänder jag en cigarett och går mot en taxi,
undrar
syns jag bättre i mörkret?