och när jag sitter kvar på tunnelbanan medan
alla de jag känner skyndar av
kan jag inte hjälpa att undra
när känslan ska infinna sig;
när jag ska bli alltför blasé
även för den här staden.
söndag, september 13, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
det kommer. vilken stad du än är i. för blase blir man inte av staden. det blir man av sig själv. och det är bra. för då får man perspektiv.
apropå att flytta från stad till stad. har haft en kärlek till kings of convinience och låten homesick.
för jag blir blase allt för fort och flyttar allt för ofta..
Det vore så skönt att köpa en villa i, säg, Motala, titta på tv på kvällarna efter något alldagligt kneg och inte begära något mer av tillvaron.
amatoren; Din kommentar gör mig arg. Den är en förolämpning mot både dig själv och de som ser på TV om kvällarna i en villa i Motala; mot dig för du har en förbannad skyldighet mot dig själv att leva det liv du vill leva, mot de som ser på TV om kvällarna i Motala för att alla lever det liv de vill. Inget sätt att leva livet är mindre värt än något annat sätt, så länge man försöker leva det liv man vill.
Jag ser nu att tonen i mitt inlägg verkar nedlåtande, men det var verkligen inte menat som en förolämpning, snarare tvärtom. Jag ogillar ofta min rastlöshet och skulle vilja att jag hade mindre pretentioner. Man ska njuta av det lilla säger folk ju. Det skulle jag gärna vilja kunna göra. Sen att jag försöker underhålla min rastlösa själ så bra jag kan, det är en annan sak tycker jag.
erik: Din kommentar gör mig inte arg men lite irriterad. Över att du läser en kommentar så bokstavligt när den i själva verket är glasklar i undertexten. Att du känner att du måste gå in och tillrättavisa istället för att försöka förstå kommentaren. Jag håller med dig i din kommentar samtidigt som jag håller med Amatörens. Men varifrån du får det att människornas liv i "Motala" skulle vara mindre värda förstår jag inte. Vart står det? Varken i texten eller undertexten vad jag kan se.
Människor har verkligen rätt att leva precis det livet som dom vill, som dom väljer. Däremot kan jag finna det provocerande att många människor är nöjda med en så kallad tillvaro framför tv:n, att dom inte kräver mer av livet, att dom inte anstränger sig att begära mer av sin tid när förutsättningarna för det är oändliga i ett land som vårt. Samtidigt kan jag vara avundsjuk på att människor just är nöjda och samtidigt provocerar dom mig. Det finns två sidor av samma mynt så att säga.
Det här är min åsikt, du har din åsikt, amatören har sin åsikt. Vi har alla rätt till våra åsikter. Men du skrev din åsikt som om den var mer rätt och mer värd än amatörens och det blir jag lite irriterad på. Särskilt när du med din kommentar vill belysa just rätten till det lika värdet. Din ton skevar liksom mot innebörden dina ord.
amatoren och *: Kanske är svårigheten att framföra sin respekt för människors val om hur de lever livet inbyggd i själva frågan? Att en kommentar, även om den förespråkar valets frihet, indirekt blir en gradering av någon annans liv i förhållande till ens eget? Att min kommentar, just för att den är skriven "till försvar" för människorna i Motala, blir till ett tecken på att jag, omedvetet, själv graderar folks liv i Motala lägre än, implicit, mitt eget. För varför tror jag att de behöver en försvarare?
*, jag håller helt med dig i din observation att jag genom min kommentar, bara genom att skriva den, samtidigt fäller dess innebörd. Vilket gör att jag upprepar det jag kommenterade i amatorens kommentar; en värdering. Som amatoren sedan förtydligade inte alls var en värdering.
Jag är inte sen i att omvärdera min åsikt, utan tvärtom tacksam för att ges den möjligheten från, i det här fallet, er.
Erik, tack för ett intelligent svar.
Jag börjar fundera i dessa banor: Jag är rädd att nedvärdera de där människorna i Motala. Den här gången gjorde jag det inte heller, jag avundades dem snarare, som sagt. Men: Måste det alltid vara fel att fördöma någon annans livsstil? Idag var jag vid Råsunda och passerade några inbitna, stiffa fotbollssupportrar inför matchen. Jag har väldigt svårt att förstå hur man kan låta en sport man själv inte utövar ta så stor del av ens liv. Man kan säga att jag fördömer deras liv. Att jag ser ner på dem. I det här fallet har jag inga problem med att lufta mina åsikter. Jag har valt att leva på ett annat sätt, alltså tycker jag att mitt sätt är bättre och deras sämre.
Detta resonemang är inte genomtänkt till 100%, jag bara prövar de tankar jag fick av ditt sista inlägg.
Skicka en kommentar