so dubious

och på klubben känner någon igen mig; tar tag i min axel och ler mitt namn mot mitt högra öga och jag
försöker placera honom men lyckas inte riktigt förrän några sekunder för sent medan han leder mig ut för en cigarett och
ingen röker i stockholm förutom i skydd av natten;
som om de inte förstår att glöd lyser starkare när det är mörkt.

jag tillbringar två timmar med att roas åt hans små försök att
förolämpa mig men ändå ta min hand med
jämna mellanrum.
hans viskning att
jag är hellre med dig
medan jag försöker förstå hur han ens kunde känna igen mig,
men det känns bra för
jag kan hantera sådana här relationer;
ett lätt skratt och ett
fördummande ögonkast.

efter en sexa vodka tittar han bort och jag
går innan han hinner se,
och vinglandes utanför en nattklubb tänder jag en cigarett och går mot en taxi,
undrar
syns jag bättre i mörkret?